Människor vars åsikter ges både utrymme och tyngd, trots avsaknad av insikt och kunskap i många frågor.
Ett av årets mest hörda sommarprat är journalisten och författaren Patrik Lundbergs. Temat var samma som för hans nyligen utkomna roman Fjärilsvägen, nämligen hans mamma. Hon var en av de kvinnor som inte är samhällets vinnare; ensamstående, deltidsarbetande och sjukskriven. Jag var en av dem som lyssnade, och i efterhand är det något som skavt. Med risk för att framstå som okänslig var det inte innehållet i sig. Jag har nog mött alltför många vars erfarenheter liknar Lundbergs för att det skulle göra djupare intryck. Människor som kämpat sin väg framåt utan att ha någon skjuts på vägen. Visst fanns det under min uppväxt kärnfamiljer som även i backspegeln framstår som stabila och lyckade. Men nog fanns det gott om allt annat också, och finns fortfarande. Trots samhällets alla skyddsnät vet jag de som handlar på avbetalning när de unnar sig fredagspizza. Även om det inte är min egen vardag så är det inte ett helt annat universum.
Det som gav mig huvudbry var istället lyssnarnas reaktioner. Länk till programmet delades flitigt i sociala medier, bland annat av kollegor i hans egna skrån, och jag förstod av kommentarerna att det för många var en omvälvande lyssning. Och det är just det som skavet gäller.
En väldigt kort sammanfattning för den som inte känner till storyn: en misslyckad skilsmässa där pappan försvinner ur bilden både vad gäller försörjning och närvaro, och där mamman hamnar i ekonomiska svårigheter. Två barn vars sparkonton går åt till att klara vardagens mest basala utgifter, och som dessutom växer upp med en förälder som utvecklar ett missbruk.
Kanske blir kontrasten mot mammans liv ännu större, både för Lundberg själv och för lyssnarna, eftersom det karriärmässigt går väldigt bra för honom och hans syster. Han har blivit någon värd att lyssna till. Och med allt detta sagt så är hans berättelse absolut inte oviktig, tvärtom. Han är dessutom en skicklig skribent. Fast nog är det ändå anmärkningsvärt att hans skildring av livet som ekonomiskt utsatt väcker sådan förundran och bestörtning bland så många människor. Det blir som med Schyffert, att jag frågar mig hur aningslösa och förskonade från vanliga människors erfarenheter de är. Är deras storstadsmedelklassbubbla så tät som mina egna fördomar säger?