1978 beskrev idéhistorikern Christopher Lasch en generell förändring i hanterandet av ångest och neuroser i sin fackbok Den narcissistiska kulturen. Han menar att vi ersatt plikten och moralen som drivkraft med målet om jagets självförverkligande. Att efter andra världskriget lever vi i en tid där individen står främst, inte kollektivet, och jagets välmående ska prioriteras. När den sekulariserade 1900-tals människan upplever tomhets- och meningslöshetskänslor söker hon bot på dessa i terapi och konsumtion. Istället för, som Lasch skriver, att skapa mening genom sociala sammanhang och handling. En yogaklass kontra att ägna sig åt välgörenhet.
När jag läser Lasch bok funderar jag på hur den tes om jag-centrering han lägger fram går ihop med apparna vi lever våra liv i. Ett beteende de uppmuntrar är detta: Att du ska presentera ditt liv och dig själv på ett intressant sätt. Lyckas du kan du få en stor skara främlingars uppmärksamhet. Detta fordrar en viss typ av självmedvetenhet: om jag gör och säger rätt saker kan andra vilja vara mig, ha det jag har. I denna självmedvetna presentation händer det något. Märker ni? Du presenterar dig själv som en produkt. ”Kom och köp! Just idag är jag särskilt intressant”. Exponeringen av jaget är huvudsyftet, inte att du har ett budskap att framföra. Får du rätt följare på din plattform har du sedan möjlighet att sponsras ekonomiskt genom att presentera faktiska produkter och tjänster. Mediet har fostrat ett beteende där du presenterat dig som en produkt, för att kunna sälja produkter.
Sedan kliver du ur ditt lilla fönster ut i evigheten med ett inlärt mönster av att betrakta dig själv som en produkt. Om då någon av dina saker går sönder, hur går du då till väga? Du lagar det som verkar trasigt. Håriga ben? - Köp en rakprodukt! Tjock? - Köp ett gymkort! Men, vad händer om du blir trasig på insidan?
Tonen i Lasch bok värderar de gamla beteendena som bättre än de nya. In smyger minnet av min pappa som sitter hemma vid matbordet. Han har en tjock prilla lössnus under läppen, är rynkig och hans ögon har tappat en del av sin färg trots att jag bara är 11 år. Där satt vi, födda på var sin ände av 1900-talet. Pappa säger, taget ur luften och utan eftertryck, ”Man ska inte känna efter så mycket”. Minnet är av någon anledning inbränt i mitt huvud. Vårt känslofokuserade inåttittande är givetvis en reaktion på detta. Livrädda för att bli som den föregående generationen rusar vi åt andra hållet. Det är lätt att se det problematiska i andras beteenden, svårare att ha samma distans till sina egna. I ljuset av detta försöker jag lyssna till deras ord, och betrakta min tillvaro. Inte rusa åt andra hållet. Detta är vad jag ser: att ett objektifierande av jaget också kan leda till ett objektifierande av känslor, kanske mer därtill. Jag ser en tillvaro fylld av möjligheter att skapa yta med bristande innehåll.
Jag hör dem påpeka vikten av mening utanför jaget.