Bring, född i Uppsala 1880, var en konstnär som utbildade sig vid Konstakademiens fruntimmersavdelning i Stockholm och vid Henri Matisses målarskola i Paris. Hon besökte urpremiären av Stravinskijs "Våroffer" 1913, som fick avbrytas till följd av halva publikens burop och andra halvans extatiska jubel (Maj jublade).
Bring deltog i Uppsalas studentfester och dansade med prinsarna Gustav Adolf och Wilhelm vid 1900-talets början. Hon tog tåget till kontinenten för 63 kronor och genomlevde två världskrig, om än från tryggheten i en lägenhet på Fjällgatan i Stockholm.
Om allt detta och mer därtill, skrev alltså Maj Bring i sin självbiografi som gavs ut för första gången 1960. Men hur skulle jag bära mig åt för att lägga vantarna på den? Efter ett par års sporadiskt och fruktlöst sökande på antikvariat, föll jag till föga och vände mig direkt till Maj Brings fond, som återutgav "Motsols" i en ny utökad upplaga 2007.
När man börjar se sig omkring finns de överallt, dessa sällskap och stiftelser som är, om inte kulturens ryggrad, så väl dess minne? Och just så som minnet arbetar de oförtrutet, inte alltid objektivt men på sällsamt beredvillig ideell basis.
När jag klickade in mig på hemsidan tillägnad Maj Bring så hade den i och för sig inte uppdaterats på åtta år. Det stod att den rikt illustrerade, trådbundna självbiografin på drygt 180 sidor kostade 50 kronor, vilket lät absurt billigt enligt en garvad tryck- och litteraturvän som undertecknad. För en hundring gick det bra att beställa både Motsols och tillägget Bilder ur ett konstnärskap. Vi säger så, smålog jag och fyllde i formuläret på hemsidan, i tron om att jag skulle få ett automatiskt svarsmeddelande där det stod ”april, april!” eller liknande.
I stället damp de vackra böckerna ner i min brevlåda efter ett par dagar, ja DAGAR, tillsammans med en handskriven plusgiroblankett med inbetalningsuppgifter. Maj Brings fond va, vilka lirare!
En av mina favoritpassager i Motsols, som överhuvudtaget erbjuder mycket matnyttig läsning för en sekelskifteskonstnörd, är när Bring minns ett besök i Paul Cézannes ateljé på 1950-talet. Cézanne dog redan 1906 och lämnade efter sig ateljén, som länge stod dammig och orörd och vaktades av, med Brings ord: ”en gammal gumma som verkligen såg skrämmande häxlik ut”. Paletten låg som Cézanne lämnat den, vaxfrukter glänste i en keramikskål och målarrocken hängde på väggen.
”Alla dessa ting tyckte man borde stå i montrar på museer världen över”, skriver Bring. Jag håller med. Men i väntan på att etablissemanget ska fatta grejen, får man vara glad att det finns andra krafter som vaktar och värnar, på sina outgrundliga vis.