När jag promenerade genom ett soldränkt och kylslaget Luleå under fredagen såg allt ut som vanligt. Minnesbilderna från torsdagskvällens välkomstfest känns plötsligt overkliga.
Såg jag verkligen Lina Hedlund vilt poserande framför kamerablixterna på Holy cow kvällen innan? Stod David Sundin och lyssnade koncentrerat på när Fredrik Hansson berättade om Luleå? Satt Robin Stjernberg tillsammans med E.M.D.-Mattias och Albin Johnsén i skinnsoffan? Kan jag verkligen ha sett Thomas G:son med håret uppsatt?
På isbanan går livet sin lilla gång, samtidigt som tre miljoner blickar snart riktas mot stan. En enkät på stan visade att Mello-febern inte blivit någon epidemi direkt, samhällsfunktionerna är inte hotade.
Den stora risken är i stället att publiken drar på sig en ordentlig förkylning i samband med Mello-besöket när de tvingas lämna jackorna ute i minusgrader och köa i feststassen med dörrarna på vid gavel. Dubbla fjäderboor rekommenderas starkt.
Med det sagt bör den som oroar sig för smittan ändå iaktta försiktighet i närhet av Coop Norrbotten Arena. Det som på ytan ser ut som en vanlig hockeyarena har förvandlats till ett tivoli på insidan. Innanför dörrarna sprids Mello-febern med glädje där munskydd är lika otroligt som en tystlåten dräng. I stället är det blinkande hattar för 160 kronor eller en glittrig keps för 250 kronor som får folk att ställa sig i kö (det orimliga i detta tar vi i en annan krönika).
Den som förväntar sig ett sedvanligt gorm över en kaffe och torrbulla i Coop Arenas hockeyosande katakomber kan tänka om. En totalförvandling har skett där godishjul och färgglada lampor har konkurrerat ut hockeyburgare och dammsugare. Det doftar till och med gott, även om Anis Don Deminas LED-skärm säger att "arenan luktar hockey svett".
Det känns ganska mysigt och festligt här, festligt på ett icke hockeyadrenalinstint sätt – mer på ett glittrande paljettvis.
Och bättre kommer det bli, för fredagens genrep var ... ett genrep.
Anis Don Demina och Mohombi fick hyfsat jubel av publiken före låtarna, men jag antar att stämningen både kommer bli bättre och annorlunda när Mello-fantasterna fyller läktarna. Mariettes låt är fortfarande min favorit och gissningsvis kommer Anis Don Deminas Tiktok-moves och Mohombis hit få hård konkurrens av henne när febern når sin kulmen av de i den stora riskgruppen.
Men om vi ska lämna musiken ett tag och återgå till festen kan vi ge plats på scenen för Drängarna. Deras publikfrieri får igång arenan från start och redan efter första refrängen sitter logepunken fast i huvudet på folk. Så ska en lie dras – något för programledarna att ta fasta på.
Fram till fredagskvällen har jag sett Linnea Henriksson, David Sundin och – framförallt – Lina Hedlund som Melodifestivalens största stjärnor. Men deras ganska platta mellansnack och smygskämt går inte riktigt hem.
Den riktiga underhållningen står tjofaderittan-gänget för och med tanke på att det sägs att deras scen måste hållas fast av två personer för att inte flyga iväg kan jag inte se att någon kommer ha möjlighet att undvika dem framöver. "Piga & dräng" kommer nå långt utanför Coop Norrbotten Arena.
Men Mello-febern ser ut att kunna hållas isolerad.