Luleås första tid präglades av olyckor. Den förste borgmästaren dog exempelvis redan innan staden fått sina kungliga stadsprivilegier, det vill säga det tillstånd som visade att Luleå blivit en stad. Vi känner inte till vad borgmästaren hette men det var tänkt att han skulle resa till Stockholm tillsammans med företrädarna för Piteå och Torneå. De skulle hämta privilegiebreven direkt efter islossningen på våren 1621. Men på grund av dödsfallet reste Piteås och Torneås borgmästare själva utan att säga något och fick därför sina tillstånd redan den 12 maj. Luleborna blev förfärade när de hörde om detta och skrev ett långt brev till rikskansler Axel Oxenstierna där de bad om förlåtelse och förklarade vad som hänt. Allt ordnande sig som tur var och Luleå fick sitt privilegiebrev den 12 juli 1621 istället.
Läget var inte heller bra. Luleå placerades vid sockenkyrkan. Platsen hade Luleborna valt själva även om det var kung Gustav II Adolf som hade bestämt att Luleå skulle byggas. Kyrkan var socknens medelpunkt. Det var dit alla kom för att fira högtider och umgås, inte minst under marknadstider. Det var även där landsvägen utefter kusten gick. Men hamnförhållandena var inte de bästa, det visste man. Förhållandet till kyrkan blev inte heller så bra. Det bestämdes nämligen att prästgården skulle ge staden en fjärdedel av sitt markinnehav, något som kyrkoherden inte uppskattade och det skulle ta 12 år innan saken avgjordes. Markerna var dessutom långt från staden och luleborna klagade på att de inte hade tillgång till färskvatten eller ved. Det var emellertid inte så många som bodde i Luleå, de flesta valde att bo kvar med sina familjer på de gamla familjegårdarna i byarna.
Till slut fick Luleborna nog. De skrev till drottning Kristina och bad om att få byta plats. Det fick de lov till 1649 och en ny stad byggdes därefter på halvön där Luleå fortfarande återfinns. Men redan 1653 drabbades Luleå av en svår brand där många gårdar brann ner till grunden. Men Luleborna byggde snart upp sina hem igen. Kort därefter lades hela staden i aska. Branden 1657 innebar att många Lulebor blev helt utblottade och gav upp. Det blev en konflikt mellan stadsborna där många inte orkade bygga upp staden igen medan andra, påhejade av statsmakten, ville det. För en tredje gång. Konflikten varade i 14 år, först 1671 var staden helt återuppbyggd.
Luleå var en handelsstad men det fanns ofta lite varor att handla med. Det medförde att bönderna ofta var missnöjda över situationen. De krävde därför upprepade gånger att Luleå och de andra städerna skulle läggas ner och att handeln skulle återgå till hur det var förr, då folk kunde handla som de ville. Även Piteåborgarna skrev till Stockholm och önskade att Luleå skulle avvecklas så att deras egen stad skulle få bättre förutsättningar. Det blev inget av det som tur var.
Luleborna sålde strömming, lax och skinn i Stockholm medan spannmål, salt och metallföremål fördes hem till Luleå igen. Men det var en farofylld resa. Fartygen seglade söderut på hösten och många fartyg förliste och gick under i de ofta hårda höststormarna. Värsta olyckan inträffade hösten 1708 då tre av sex fartyg gick under och 23 personer drunknade, nästan 5 procent av Luleås invånare vid den tiden. Bara några år senare drabbades Luleå av en attack av ryska kosacker. Den 19 december 1716 dundrade de beridna krigarna in i Luleå och mördade 20 invånare innan de fortsatte sitt plundringståg i Piteå.
Som vi sett var Luleborna hårt prövade och då har jag inte ens nämnt något om alla missväxtår som inträffade med jämna mellanrum och den svält som detta ofta medförde. Mot alla odds stretade människorna vidare och återuppbyggde sina hem och sina liv. Det kan vara värt att tänka på när vi ser på dagens välmående stad, staden många av oss kallar för hem. Allt var inte bättre förr…