Odaterat fotografi av författaren Charles Dickens, ett författarskap som krönikören och litteraturrecensenten Jan Olov Nyström rekommenderar att läsa igen.
Men med denna rast från recensionsuppdragen kan jag rapportera att det går att läsa klassiker fortfarande. Pickwickklubben är nästan tvåhundra år gammal men Dickens är fortfarande rolig. Jo, lite tjatig och beräknande eftersom han publicerade alltsammans som följetong i tidningar och var mån om cliffhangers. Men han skapade den moderna romanen, rapp dialog, massor av intrig, brokiga scener, stadiga karaktärer och ibland ostadiga. Skinnrygg, guldsnitt och vackert papper, de två banden kom nog från en representativ våning. Halvfransk elegans, idag lågpris på bokloppisar, sommarstugeböcker.
Jo, allt fast förflyktigas, allt löst också. Bläddrar bland fotografier från en by därhemma, ser bekanta ansikten och obekanta, känner igen namnen eller ställer mig frågande. Märker hur minnet liksom döstädar sig, den prydliga fyrtiotalsfamiljen med fadern förtroendevald i Nederluleå kommun är obekant, men även den bekanta familjen där jag som barn trodde att alla körde stora lastbilar bleknar undan, och kanske är det glömskans natur – de välbekanta ansiktena avförtrollas, de sorteras in som porträtt bland andra men töms på mening. De miljontals ateljéfotografiernas meningslöshet. Hur de fyller våra skåp och lådor och bleknar fast ansiktena tycks eviga, svart-vitt är ju stadigt. Skolfoton med femtiotalsbarn på rad, men också barnen blir genrebilder till historiens fasta kategorier, de långa och smala och ljusa och mörka, de där fattigdomen slår igenom, de uppklädda från burgnare hem. Jodå, också bekanta drag från en bekant familj, men det saknar betydelse, det är bara barn som nu långt senare samlats till sina fäder och mödrar och de som inte längre finns.
Många klassiker går att hitta för en liten peng på bokloppisar.
Vi ska aldrig glömma säger vi historiska aktivister och ser bakåt. Ändå glömmer vi oavbrutet, någonting glömmer i oss, minnet döstädar mer obevekligt än vi själva gör. Och även om vi känner namnen i led efter led, som en gammaltestamentlig profet, så är det bara språkljud, utan igenkännandets värme, utan saknadens sentiment.
Kanske är det vad Leonard Cohen sjunger om i ”Chelsea Hotel”, det hastiga mötet med Janis Joplin som nog borde dröjt kvar och dyrkats, money and flesh. Men Cohen gör det motsatta, i finalens sista ord glömmer han istället: That´s all. I don't even think of you that often. Det var allt, även minnet av Janis Joplin kan avförtrollas.