Mina smaklökar är konservativa, men jag är som person inte kräsen. I praktiken betyder det att jag av artighet äter det mesta jag bjuds på, men inte uppskattar kulinariska äventyr. Jag tuggar i mig såväl kycklinghjärta som grillad blomkål om det ställs framför mig. Ibland finns ett lingvistiskt problem, som att min hjärna signalerar skepsis mot begreppet fågelinälvor, men oftast är det en mer direkt fysisk reaktion mot smak och konsistens. Som en följd av detta är jag är otrendig på matfronten.
För många år sedan var jag med några lärarkollegor på libanesisk restaurang. Det är så länge sedan att det var inne att äta meze. Hur det är med den saken nu för tiden vet jag inte, om meze blivit en sådan där rätt som folk äter i smyg eller erkänner med ett litet skratt. Ungefär som att en del skyller på barnen för att kunna äta tacos till fredagsmiddag. Två av kollegorna vid den här middagen, som till skillnad från oss andra bott i Stockholm några år, fnissade sinsemellan åt ”biff och bea”. En köttbit med bearnaisås var tydligen något pinsamt som obildade töntar åt.
Men nu skulle den här krönikan inte handla om mat, utan om kultur, närmare bestämt litteratur. Det finns nämligen klara paralleller mellan mat och böcker, ätande och läsning, matlagning och skrivande. Det handlar om det – i många sammanhang – provocerande ordet kvalitet. Ska vi ha en kulturkanon? Är vissa texter bättre än andra? Får vi bestämma vad skolelever ska läsa? Vilka böcker ska recenseras? Vilka författare ska ha stipendium? Vilka publikationer ska vinna priser?
På senare tid tycker jag mig se en ökad öppenhet kring yrkesroll och identitet bland författarkollegor. Folk erkänner till exempel avundsjuka. Eller som det nu mer kallas: avundsfrisk eller avundsglad. Det innebär att man inte missunnar någon framgång, men önskar att det varit man själv i den andras skor. Författare drivs inte bara av ett kreativt kall, utan vill bli lästa. De längtar efter bekräftelse och pengar, sådant de flesta vill ha.
Jag tänker att mat kan delas in i tre kategorier: fine dining, allemansrestauranger och snabbmat. En viss norrbottnisk kedja omsätter dryga fyra miljarder på populär skräpmat. En liten grupp foodies äter inte för att bli mätta och det de får på tallriken behöver nog inte ens vara gott så länge det är experimentellt och exklusivt. Och litteraturen, då? Jag tror att de flesta författare ändå inte drömmer om vare sig michelinstjärnor eller snabbmat, alltså på ett symboliskt plan, oavsett cred eller cash. Jag tror de flesta vill vara som en omtalad bistrorestaurang med riktigt bra råvaror, unikt personlig atmosfär och en stabil stamkundskrets. Fullbokat varje lördag med en och annan plankstek.