Något måste det vara som gör dem mer värda att berätta om. Det är inget jag påstår utifrån mina egna preferenser, utan det slog mig efter att jag bekantat mig med två populära och aktuella teveserier.
I den helt nya, och titeln till trots svenska, "Young Royals" handlar det om förälskelse mellan tonårspojkar. I amerikanska "Grace och Frankie", som nu är inne på säsong sju, är kärleksparet farbröder över sjuttio. För att slippa fastna i ytterligare exempel kan vi ta oss en kort funderare var och en för sig. Hur många filmer och böcker kan du på rak arm räkna upp som handlar om homosexuella män? Hur många om tjejer eller kvinnor? Min egen generation har väl i alla fall Moodyssons film "Fucking Åmål". Men sedan? Jag tror jag vågar slå vad om att du för varje berättelse om kvinnor kan kontra med minst två om män.
Är manlig homosexualitet mer spännande, mer provocerande, mer sympatisk? Skapar det en starkare dramaturgi? Blir vi mer berörda för att vi inbillar oss att de har det svårare och är mer fångna i normer och förväntningar? Eller är folk med penis rätt och slätt coolare?
Själv vistas jag en hel del i världen av ungdomslitteratur, och där kan jag tydligt märka att även kvinnliga författare som skriver om ämnet gärna väljer manliga huvudpersoner. Hittills har jag inte stött på en enda manlig författare som skriver om lesbiska tjejer. Ja, vi vet ju rent allmänt att berättelser om män kan tala till båda könen, medan berättelser om kvinnor mest går i en riktning. Kvinnor är intresserade av historier om människor, män om andra män. Med den förklaringen skulle det alltså vara de gamla patriarkala strukturerna som styr över att det görs fler berättelser om bögar. Tillräckligt motsägelsefullt för att liksom bli lite intressant. Men jag är ändå tveksam till om heteromän är den specifika målgruppen och alltså de som styr just detta.
I flera recensioner av serien "Young Royals" har jag sett ordet ”modern” som omdöme. Jag tror inte att just de tittarna har läst Aidan Chambers ungdomsklassiker "Dansa på min grav" från 1982. På de fyrtio år som gått sedan dess har mångfalden inom kultur och underhållning förstås ökat, och det är klart vanligare med böcker och filmer med homosexuella karaktärer. Så länge de är av manligt kön då. Trots den normkritiska och antitraditionella ambitionen tycks alltså även de mer liberala kreatörerna på något vis lyckas snubbla vidare i samma fåra,