E-type uppträdde i Luleå en kall kväll i mitten av juni.
Framför mig i publiken står ett par blondiner i skinnbrallor och skinnpajer. Den ena av dem ser ut exakt som hon gjorde på 80-talet, eller som jag föreställer mig att hon såg ut – jag har nämligen aldrig sett henne förut. Men om jag fick tag i hennes skolkatalog från årskurs åtta skulle jag alldeles säkert kunna peka ut henne.
Hon är uppskattningsvis några år över femtio och gick alltså i högstadiet på 80-talet. Då var hon en av de coola som hängde i rökrutan och åkte moppe. Hon hade förstås kille också, gick på disco och drack öl.
Det som förenar henne och E-type är att de vägrar byta stil, oavsett trender. Jag diggade inte E-type ens när han var inne på 90-talet, men jag är imponerad av att han fortfarande svingar sin lika långa och lockiga hårman på rockstjärnevis.
Han är 57 bast och lirar på en grusplan på Hertsön inför en publik som mest är där för att det är gratis. Men han levererar sina gamla hits, till synes utan ironi. Både vi och han vet om att han är passé och att de som hoppar och klappar i takt till låtarna gör det av nostalgi, men han bjuder på sin show i bästa stil ändå och det är värt sin respekt. Det är inte alla som klarar det där glappet mellan att ligga på topplistor och att hålla på så länge att man blir kult.
De där mellanårens svackor där de flesta artister hamnar förr eller senare kan pågå i decennier. En del skolar om sig och skaffar jobb, andra går från arenagig till firmafester och köpcenter. De som härdar ut utan att bli bittra kan plötsligt stiga ut på andra sidan och inse att de blivit legender.
Den statusen antar jag att Smokie uppnått, trots att bandmedlemmarna bytts ut allt eftersom. Jag står där på Brännabergets gamla festplats i Överkalix och inser att Smokie inte heller river av de gamla hitlåtarna för att få ihop till sina löner, utan faktiskt spelar för publiken. Trots att de står på en provisorisk scen med barrskog runt omkring ”in the middle of nowhere” – som de själva sa – verkar de gilla det de gör.
Medan jag står och väntar på ”Living next door to Alice” får jag syn på ett blont hårsvall och smala tonårsaxlar under en skinnpaj. Ja, hon är här också. Hon med samma klädstorlek, frisyr och läppstift som för fyra decennier sedan. Hon diggar Smokie, tuggar tuggummi och blåser stora rosa bubblor som aldrig spricker, och jag är alldeles säker på att de kommer från ett paket Hubba Bubba köpt 1982.