Ett eko bak i tiden, samma överväldigande främlingskap, samma skavande uppgift som kvinna, samma hemska brottning med drift och passion.Och samma oerhörda begåvning. Som hade tagit time-out i den volym ”Har jag varit här förut”, vilken publicerades i fjol, men som tydligt framträder i denna hennes debutsamling ”barnsliga slagsmål”.
Det är en rasande och rolig samling dikter och kortprosa. Den tar spjärn mot hela världen och naturligtvis far kroppen och själen illa då. Som debutverk är det hisnande, anspråksfullt, enormt splittrat. Ett slags ämnesförråd till litteratur, uppslag, hugskott, en del färdiga, vackert avrundade texter, men mestadels desperat sökande text av en vilja som spränger all form. Överraskande med en tvärställd humor, skarpa iakttagelser och en språklig säkerhet som prövar och blandar alla tänkbara uttryck.
Detta skrivet långt i förväg, 1969, och nu återutgivet i en medveten satsning (Aska förlag) för att säkerställa Sandra Holms plats i litteraturhistorien. Sextiotalet var ju experimentens årtionde, inte enbart de högtidlighållna vänsteridéernas. Särskilt politisk är nu Holm inte, hon är tidig, hon prövar allt, som en Sonja Åkesson som inte kan tygla sin förtvivlan: ”Hela himlen är täckt med gråa fladdrande nedsinglande små saker. Talaren som skulle tala på torget får aldrig börjat ty det blev inte luktlöst i den sammanpackande hopen med idel äckliga rykten om att vara barn bland barnen i knähöjd inklämda mellan benen.”
Så där blir det med poesi innan poesin, när allt vill ut, men ingenting vill sig. I andra änden befinner sig då Kjell Espmark, när man tror att han sagt allt, vid 91 års ålder, säger han det verklig väsentliga, som vore det hittillsvarande en förövning enbart. ”Återliv” (Norstedts), är sista delen i en trilogi. ”Skapelsen” och ”Kvällens frihet” kom innan, alla tre samlas nu.
Anspråken är stora, tonen mollstämd men exakt, den historiska erfarenheten i personlig eller global skala spelar sig in i dikterna med sällsam skönhet och humanistiskt patos. Det mänskliga må bygga på förtvivlans insikter, det språkliga bygger på det som låter sig utsägas.
Två punkter i poesin. Sandra Holms dikt kommer aldrig över den primära insikten, formuleringens frihet blir bara ett nytt förtvivlanskapitel, eller som bäst ett desperat skratt. Espmark extraherar visdom ur det svarta. Från den djupaste vreden tar han språnget in i ljuset en sommarmorgon. Det är något av ett under, det är poesins privilegium. Espmarks dikt söker inte identitet, den söker klarhet, den använder inte lidandet som sköld, utan som stege.