Det var på julbord med författarkollegor som minoritetsspråk och dialekter kom på tal. Min bordsgranne, skåning och stockholmare, sa att meänkieli var förbjudet i skolan förut. ”Nja…”, sa jag, eftersom både jag och min man har lika delar rötter i Tornedalen och i Överkalix. Min svärmor började skolan som enspråkig meänkielitalande. ”Det var svårt i början”, säger hon. Men ingen hånade, förbjöd eller straffade. Min far hade samma tur med sina lärare.
Att barnen skulle försvenskas är ingen myt, sådan var tiden. Modernitet, urbanisering, utveckling. Men det blir ett konstigt fokus när frågan om nationella minoriteter ibland blir en tävling om vilken folkgrupp som lidit mest. Och faktum är att översittare finns överallt, och att någon haft det svårt betyder inte att andra varit skonade.
Under den gångna sommaren har jag intervjuat personer som bott på skolhem i Överkalix under 40- och 50-talet. Skolhem var till för barn som bodde avsides, och de fick ofta bara åka hem till jul och sommarlov. Sägas bör att det säkert fanns de som trivdes där, men ingen som jag pratat med. Istället har det varit många tårar. Tunga minnen. Att jag inte skrivit den här texten tidigare är för att jag inte med några hundra ord kan göra deras upplevelser rättvisa. Men de är inte mindre värda för att de saknar en viss etnicitet eller är mindre omvittnade. Många känner till de statliga arbetsstugorna för samiska och tornedalska barn. Färre känner till de kommunala skolhemmen, och en av kvinnorna jag pratade med sa: ”Jag tror nog att arbetsstugorna var bättre”. Det var de förstås inte, men hennes uppfattning ger ett nyttigt perspektiv.
”Skolhemsungar” var ett skällsord. De kallades socialfall och var mindre ansedda bland andra elever. De tvingades ha särskilda skolhemskläder, och en man berättade om shortsen av vadmal som var så sträva att han fick sår på benen, så han lärde sig att vika byxorna på olika sätt för att de inte skulle skava på samma ställe. Allra mest fick de barn utstå som kom till skolan utan att kunna standardsvenska. De som bara kunde bondska hamnade i hjälpklass där de sattes att fläta rep. Att alls prata bondska förbjöds av vissa föreståndarinnor. En del gjorde det ändå, ”och då var hon ju tokig för det”, som en sa. När några pojkar i åttaårsåldern lekt för busigt blev en av dem inlåst i ett kolsvart förråd. Där satt han och skrek rätt ut tills han blev utsläppt eftersom föreståndarinnan hade gäster och hans ”ylande” lät för illa.
Att tvingas äta mat med spya i låter som något påhittat från en läskig barnfilm, men flera personer har berättat samma sak oavsett skolhem och föreståndarinna. Det hände att ett barn kräktes upp nässelsoppa eller välling, och den röran slevades sedan in i deras munnar med tvång.
Den tidens tystnadskultur gjorde att barnen inte klagade. En del sa till hemma, men de vuxna trodde inte på dem, och även om de gjorde det fanns det inte mycket de kunde göra. Lämna gård och hem och flytta in till byn?
När någon efter åttio år med gråt i rösten säger att ”man levde som i skräck”, spelar etnicitet eller kulturell bakgrund ingen roll. Sådant varken förstärker eller förminskar den enskildes trauma.