Att frilansa innebär att använda sin blandade kompetens för att försörja sig, och med bakgrund som författare och svensklärare gör jag ibland lärarhandledningar till skönlitteratur. Vid ett tillfälle stötte jag på patrull när en författare inte godtog vissa av mina frågeställningar, och jag fick ägna mycket tid åt att förklara för förlaget att min lojalitet fanns hos skolans kursplan och eleverna i första hand, inte hos författaren. Syftet med studieunderlaget var inte att få läsarna att tolka berättelsen utifrån det budskap författaren ville få fram, utan att inspirera till fria reflektioner. Instuderingsfrågor fungerar till facklitteratur, inte till skönlitteratur. I den stund författaren släpper sitt verk har hon inte längre kontroll. Det är därför vi inte heller bemöter recensioner, och det är därför recensioner överhuvudtaget existerar. Eller som min gamla teaterlärare sa: ”Publiken kan inte ha fel, de ser det de ser”.
Det sägs att den legendariska filmproducenten Samuel Goldwyn ska ha sagt ”If you want to send a message, try Western Union”. För att citatet ska bli begripligt behöver man känna till att Western Union inte startade som en tjänst för att överföra pengar, utan som telegrafbyrå. Översatt till modern svenska skulle det kunna lyda: ”Om du vill skicka ett meddelande, testa e-post”.
En annan tungviktare i Hollywood, manuskonsulten John Truby, skriver i sin bok "The Anatomy of Story" om identifikation. Sammanfattningsvis menar han att det är ett misstag att tro att publiken känner identifikation med karaktärer genom drag som exempelvis social bakgrund, etnicitet, kön, yrke eller klädstil. Om sådana egenskaper var det mest relevanta skulle ingen identifiera sig med någon alls, eftersom varje karaktär alltid har för många yttre drag som tittaren/läsaren inte delar.
Enligt en ung icke-läsare i min närhet är böcker tråkiga för att de alltid ”handlar om någon som är gay eller blir mobbad”. Det är förstås en förenkling och inte hela sanningen, och tro nu för Guds skull inte att jag är emot mångfald. Men uttalandet sammanfattar risken med budskaps- och identifikationssjuka. Att idén bakom en berättelse är viktigare än själva berättelsen, att teman är viktigare än karaktärerna. Hur kommer det sig att jag kunde vara bokslukare under uppväxten trots att jag inte kan dra mig till minnes en enda bok om ”blyga medelklassflickor i norrländsk glesbygd”? Men min syster såg "Gudfadern" och kände så stark identifikation med Don Corleone att hon ville bli maffiaboss.