Först hade jag tänkt skriva något om kvinnor som spelar i band, eller försöker sig på att göra karriär inom rocken, lite sådär i största allmänhet. Då kom jag på att jag hatar alla som försöker göra karriär inom kultursektorn överhuvudtaget. Jag hatar mig själv för att jag skrev ”kultursektorn”, till och med. Så mycket hatar jag det. Det har väl med punken att göra, antar jag. I den mån jag befinner mig på ”karriärstegen” så försöker jag hela tiden sparka uppåt.
Jag har läst Viv Albertines självbiografi: ”Clothes, clothes, clothes. Music, music, music. Boys, boys, boys”. En helt fantastisk bok. Inte bara för att hon spelade gitarr i Slits som jag älskar, utan för att det tilltalar mig som anglofil.
Hela den där perioden, sent 70-tal in i 80-talet och vidare, det är en slags paradisisk värld i mina ögon. Slukar allt från de som beskriver den tiden: Stephen Frears, Hanif Kureishi, Zadie Smith, Simon Reynolds. Och så vidare, jag kan mata exempel härifrån till sista sidan. Viv Albertines självbiografi är i alla fall helt i nivå med dessa. Det är något med det där Margret Thatcher-doftande, slummiga, inrökta, politiskt radikala, flottiga, nyfikna – på samma gång inskränkta – England som är som porr för mig. Jag får aldrig nog.
I våras läste jag ”Girls to the front” av Sara Marcus. Det är en biografi över den amerikanska Riot grrl-rörelsens framväxt och utveckling under framförallt 90-talet. Förutom musiktipsen om helt essentiella artister så är det en ögonöppnare av rang.
Exempelvis, om somliga gnällspikar (i framförallt min egen ålder och de som är några år äldre), särskilt de med rötter i punken, läste boken skulle de bra mycket bättre förstå dagens politiska klimat, framförallt den vänster och feminism de vänder sig mot med näbbar och klor. De skulle se att den inte består av rabiata kommunister med päls över hela kroppen, som vill kastrera dem. Utan av vanliga människor som inte vill vara rädda eller utsatta för övergrepp längre. Som i somliga fall (de bästa enligt mig, men det är ju en smaksak) använder sig av en retorik och estetik som inte är så långt från deras egna inte helt avlägsna ungdoms ideal.
De vill börja om. Som gnällspikarna tillåtits göra. När de gjort karriär. Även om just jag hatar karriäriet. Även om jag ändå skriver under på Aase Bergs text i DN härom veckan. Den där hon skriver att hon vägra jobba gratis mer, bara för att hon jobbar med kultur.
Viv Albertine blev vuxen med punken, mer eller mindre uppfann postpunken, gjorde karriär under 80-talet inom media (film och TV), gifte sig, fick barn, flyttade ut på landet, plockade upp gitarren igen, skilde sig, flyttade tillbaka till stan. Hela tiden tvingad att bevisa dubbelt så mycket som alla andra. Inte endast (men mest av allt) för att hon är kvinna, men för att kulturen inte är mätbar och därför inte tas på allvar av ekonomister och hela den där karriär-världen. Inte på samma sätt som företagande, entreprenörskap och sport i alla fall.
Och i Sara Marcus värld är Viv Albertine en självklar ikon. I min med. Och om fler bara läste de här böckerna skulle världen vara en bättre plats. Fatta det. Och pallar ni inte läsa kan ni i alla fall lyssna: