Lappar och massmejl

I Sverige kommunicerar vi gärna med lappar och massmejl istället för att ta det direkt med den det berör har krönikören Lina Stoltz noterat.

I Sverige kommunicerar vi gärna med lappar och massmejl istället för att ta det direkt med den det berör har krönikören Lina Stoltz noterat.

Foto: Ulrika Vallgårda

Krönika2019-01-22 07:00

Först avhandlades vissa personalproblem – närmare bestämt att en viss anställd inte alltid dök upp till sina arbetspass. Det var en relativt lång utläggning. Sedan fångade han min uppmärksamhet med att utropa: ”Jag har blivit svensk!” Som om han precis upptäckt det, i övre medelåldern efter att förmodligen ha levt mer än halva sitt liv här på norra breddgrader.

Intressant, tänkte jag och kopplade osökt ihop hans tillkännagivande med det nyligen genomförda samtalet. Ja, för en svensk chef är det helt rimligt att inte ta upp problemet med utebliven närvaro med personen i fråga, utan vädra sitt missnöje mer indirekt, så att säga. Och sedan försöka lösa situationen med det typiskt svenska allmänna tilltalet, som att sätta upp en lapp eller skicka ett massmejl där man påminner om vikten av tidspassning eller att samla hela personalstyrkan för en kollektiv uppsträckning. Att ta upp det med den det berör kan bli obehagligt. Någon kan känna sig utpekad och kränkt. Eller ledsen. Vi har ett samhälle av individuella rättigheter men kollektiva skyldigheter. Vi ska alla ta ansvar för sådant vi inte gjort. Av rädsla för att peka ut någon enskild som skyldig till det ena eller det andra så pekar man ut alla – eller snarare ingen. Man ägnar sig åt kvasiåtgärder som inte resulterar i annat än att ansvariga kan dokumentera att de uppmärksammat och påtalat problemet.

Ungefär som när samtliga föräldrar får hem ett brev från skolan med uppmaningen att vi ska prata med våra barn eftersom ”några i klassen” använder mycket svordomar, slåss med bandyklubbor eller vad det nu kan vara. Eller som när timmar av lektionstid går åt till att avhandla bråk som en handfull elever är inblandade i. Då kan man säga som en klok mellanstadieelev: ”Först tänkte jag att jag gjort något fel och blev ledsen, fast sen kom jag fram till att jag är snäll med alla. Så nu tittar jag på läraren och ser ut som om jag lyssnar fast jag tänker på annat.”

Jag kände mig nöjd med min blixtsnabba analys tills jag insåg att fortsättningen på konstaterandet om försvenskningen löd: ”Jag slänger allt!”

Oväntat. Inte att jag råkade koppla ihop saker som uppenbarligen inte hade med varandra att göra, men skulle det yttersta tecknet på assimilering vara att kasta bort saker? Inte konstigt att vi i så fall är experter på sopsortering. Svenskarna, ett slängande folk? Osentimentala materialister som hellre köper nytt än sparar och lagrar. Möjligtvis sant. Ju mindre bråte desto bättre. Rensa i röran. En pryl in, en pryl ut. Gör dig av med grejer och öka din energi.

Nåja. Jag må ha dragit en förhastad slutsats utifrån bristfällig information, men om inte annat så gav det uppslag till en krönika. Men när jag sätter mig vid datorn gör sig stelheten i axlar och rygg påmind och jag beslutar mig för att följa massörens råd om att ligga på spikmattan. Fast inte finns den i garderoben, inte under sängen, inte i förrådet. Kanske i garaget, om inte...

Krönika

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!