Det var ett bra ställe att stå på, mycket kultur- och vänsterfolk som ofta la i en krona eller två. Året var 1970 eller 1971 och fram mot mig kommer författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten och ursäktade sig vänligt att han tyvärr inte har några mynt att bidra med. ”Men sedlar går också bra” spottade jag ur mig till min egen omedelbara häpnad. Herr Gyllensten tog upp pluskan och halade fram en tiokronorssedel som han stoppade i med ett underfundigt leende.
USA:s djupt skamlösa krig i Vietnam de tio åren efter mordet på John F Kennedy fram till det tumultartade slutet 1974, då USA med Nixon avsatt, hals över huvud lämnade Saigon, berättar Lennart Pehrson om i sin fascinerande bok ”Lögnerna”. Allt rackarspel, all lögn och förbannad dikt, all nedmontering av demokratiska värden mot en fond av en rockigt aktiv populärkultur. Det var en omskakande tid. Och det var en tid som formade allas vårt vuxenblivande som var med då. Demonstrationerna, proggmusiken, alla dundrande tal av Jan Myrdal, Sköld Peter Matthis och inte minst Sara Lidman på plats i Kungsträdgården. Men det var på riktigt, det var som att allvaret kom in i livet, ordet solidaritet knaprade sig in i vårt DNA. Det slog gnistor om ett kulturliv i toppform – det var viktigt att ta ställning.
Det är lätt att tänka på den tiden nu när jag söker förstå vad som sker i vår vardag med ett aggressivt globalt virus som inte känner några gränser. Hur påverkar det vårt samhälle och vår tid? Det tar tid att återgå till det normala – men önskar vi oss tillbaka dit? Pandemin har blottlagt brister i samhället. Vilken nivå på sjukvård önskar vi? Skolan – hur organiserar vi den på ett attraktivt sätt? Åldringsvården är skamligt eftersatt – vilket är ett demokratiproblem eftersom det slår mot de röstsvaga. Och kulturen går på knäna. Under brinnande världskrig höjde Winston Churchill kulturbudgeten och svarade då sin krigsminister som protesterade: ”Then what are we fighting for?”.
Samma Churchill lär också ha sagt ”Förspill aldrig möjligheterna som uppkommer i en rejäl kris”. Förändringsbenägenheten är nu på topp – hög tid att argumentera och skapa en mental mylla för nya tankar, nya lösningar. Ett tips är att läsa boken ”Corona – 19 författare om krisen”. Ojämn förstås, som alla antologier. Men Margaret Atwoods, Kerstin Ekmans och Niklas Rådströms bidrag är inte bara kloka, de är likt humanistiska smekningar.