Den tillfälliga poesin, den som aldrig blir omläst, fumlar med rösten, flackar med blicken. Den vet inte varför den finns till och kräver som regel oavbrutet omvärldsstöd för att ens ge sken av att stå upp. Kristina Lugn skrev inte den sortens dikt.
Förr tänkte jag om hennes poesi att måtte den aldrig bli ljum, korrekt och artig. Utan för alltid förbli ett salt i samtidspoesins urkokta smalmat, en oförskämdhet bland litteratörerna. Men även detta är en alldeles för snäv ingång.
Ofta, alltför ofta läste man henne som feminist enbart, en inskränkt programläsning. Som rebell lät hon inga enkla etiketter fästa, hennes motstånd var mycket bredare än det dagskorrekta. Hon utmanade sin samtids hela inskränkthet, medelklassens ångestladdade självgodhet, könsrollernas apspel, feminismens självupptagenhet, den egna författarrollen, allt.
Alltför långt från huvudstaden måste jag minnas hennes dikter, dramat var därborta. Dikterna finns i en samlingsvolym 1972 – 2003. Åtta samlingar från ”om jag inte” till ”Hej då, ha det så bra”. Hur övertygad jag är om att många av dikterna kommer att leva enbart i kraft av sin slagfärdighet och träffsäkerhet. Hon hade ju den sorts röst man bara måste lyssna till. Vad tiden kommer att sålla bort bekymrar än så länge inte, även de tidiga raderna står sig förvånansvärt bra. När man läst dem undrar man vad som återstår att säga om förortsskräck, kärleksbanaliteter, familjelycka? I samlingen ”Till min man, om han kunde läsa” samlar hon jaget och framsteget i en fantastisk rad från sjuttiotalet: ”Gud så dumt att gå omkring/ i en expanderande kommun/ och bara tänka på sig själv!”.
Hon var med andra ord rolig nästan jämt. Eller är det allvarlig, odräglig och rättfram? Som i raderna från 1989, diktsamlingen”Hundstunden”: ”Jag är nog bara en avart/ av den borgerliga kulturens allra sämst/ heminredda krukväxter./ Jag är nog bara en sorg/ av svenskt tenn/ i en kropp som har förlorat hela sitt/ underhållningsvärde”. Vilken ömsinthet blandning av sorter, den egna ömkligheten interfolierad med den plisserade artigheten i det svenska folkhemmets övre skikt.
”Sorgen har en näckros i sin sjö./ Där ska jag ansöka om uppehållstillstånd/ och möta min blick/ i det fridlysta landskapet/ mellan min förlust/ och mig”. Kristina Lugn kunde kosta på sig den traditionella vemodstonen. Hon hade en sorts grundläggande otrohet som gjorde att hon hela tiden färdades i sitt skrivande. På nytt och på nytt kan man därför upptäcka henne, och det är nu det enda alternativet.