Men det är svårt att diskutera någonting som både är väldigt allvarligt och samtidigt fullständigt tömt på innehåll. Även efter kulturministerns framträdande med sin magrade budget verkar kanon lika uppblåst som den är abstrakt. Vad, vem, när, hur? Oberoende expertgrupper ska ta itu med frågan. Kanon ska verka enande men fungerar redan splittrande.
Tänk er en norrbottnisk litteraturkanon, eller tänk er två-tre-fyra. I den ena finns Bengt Pohjanen men inte Mikael Niemi, i den andra tvärtom och i den tredje bägge två men fyran listar endast Katarina Kieri. Listor är lätt, blanda och ge, med lite kulturell allmänbildning kan vem som helst skriva tio namn efter varann om musik, film, litteratur, konst. Men listan får inte innehålla allt och alla, då är den ingen kanon som ju är ett kyrkligt begrepp. Vår bibliska kanon godkänner Apostlagärningarna men inte Judasevangeliet. 27 böcker ska det vara, det är den riktiga Bibeln, annat är bara ovanlig litteratur.
Kanon har en målsättning, kring kanon brinner kättarbålen tillsammans med sina oheliga böcker, kanon är framför allt ett begrepp om vad man inte bör läsa, lyssna, se. Ett sätt att göra kultur på bekostnad av den andre.
Så många självklarheter har redan sagts om detta. Så fort en skolbok (finns sådana fortfarande?) formuleras kommer en kanon på köpet. Till och med Eurovision är ett slags kanon, vare sig man uppskattar eller ej. Det är banalt.
Men ingen regering tar konseljbeslut om Eurovision eller en antologi för gymnasiet, sånt får leva sitt eget liv. Förändras med tiden, låta glömskan verka, lägga till något nytt. Jo, förresten, den danska regeringen har gjort skolbok av sina kanoniserade listor.
Visst använder vi kanon, vi har ju våra begränsningar, men sedan ändrar vi oss. Därför läser inte många Fritjofs saga längre. Inte med uppskattning i vart fall. Mina idag mycket gamla syskon läste en gång och kunde länge citera med lika delar löje och humor. När det var min tur hade Tegnér blivit ersatt, Ingeborg gått hädan och Fritjof samlade damm i antikvariatets halvskugga.
Kanons hemska spegelbild är vad vi ska vara rädda för. Där börjar själva tanken dö och ersättas av något jag helst inte vill namnge.