Sedan Kondos rensa-och-ordnafilosofi nådde Netflix i och med programserien "Konsten att städa" har tusentals, antagligen hundratusentals tittares hem och byrålådor fått sig en uppsträckning av den stränga KonMari-metoden. En noga utstakad väg till så väl inre som yttre frid och harmoni, som Kondo med ett välmanikyrerat finger pekat ut i böcker och tv-program alltsedan 2011 då hon först slog igenom i hemlandet Japan.
Det rigorösa vikandet av allt från t-shirts till ankelstrumpor är en del, men mest utmärkande för Kondos light-shintoistiska städfilosofi är en fråga: ”Does this spark joy?” Den pinal som inte gör det, framkallar glädje alltså, ska kort och gott bort från hemmet.
Agnes Lidbeck menar att detta vändande och vridande på tingen riskerar att bli ett mycket ensamt, för att inte säga asocialt projekt. Vad är den mänskliga tillvaron – särskilt i barnfamiljer – om inte full av grus och oordning och fula Gore-Tex-kängor som inte inger något särdeles lyckorus, men som har existensberättigande likafullt.
Personligen betraktar jag Marie Kondos minutiöst organiserade minimalism med samma vaga tillfredsställelse som när jag tittar på avancerad matlagningskonst. Ser gott ut. Kommer inte ge mig på det själv. När jag trots allt rensar i skåp och lådor, för det händer, så är det i regel för att kunna rättfärdiga ännu ett inköp av något osett och meningslöst och alldeles underbart. På loppis, gudbevars, helt resistent är jag ju inte mot privatekonomisk och klimatsmart besinning.
Här är några saker som min blick ständigt söker på återvinningsmarknaden: Smörtaxar till min smörtaxsamling. Pudlar, helst svarta och sjaviga i plast eller porslin, till samlingen jag kallar ”förfelade pudlar”. Kapsylöppnare i form av djur, till min samling av kapsylöppnare i form av djur. Kanske framkallar något enstaka föremål, längst nere på botten av samlingarna, den gnista av lycka som KonMari-metoden lovprisar. Men lycka är inte den primära funktionen i en grupp smörtaxar. Det handlar om följdriktighet. När man en gång skaffat ett par, tre stycken så kan man ju inte bara sluta. En meningslöshet ter sig mindre ju större plats man ger den.
Kanske är det ett snarlikt psykologiskt försvar som får KonMari-anhängarna att fortsätta ställa sina vikta handdukar på högkant i lådorna, också de dagar då handlingen djupt inombords ter sig en smula kvävande och bisarr. När livet självt sprakar av ledsnad gör det detsamma hur man viker, hur man radar upp sina smörtaxar. Det vet vi väl. Men det som inte är lösningar blir inte automatiskt till problem. Det är olika sätt att finna sig och att fortsätta, bara.