Ljust ser det inte ut. Optimisten får kisa hårt för att se en öppning för musikscenen till hösten. Höstens konserter ställs in en efter en och de som håller kvar tvingas ställa om och bli digitala.
Livesändningarna började småskaligt med “sessions” när vi fortfarande trodde att sommaren låg framför oss, till att det idag är festivaler med stora namn som lineups. Sändningarna är ofta gratis och för alla att ta del av, det är underhållande och är en kreativ lösning. Men hur länge till kommer vi tycka det? I vilken utsträckning kan en livesänd konsert leva upp till den verkliga produkten i förlängningen? Vad blir skillnaden från att slötitta på gamla uppträdanden från Allsång på Skansen, eller till och med musikvideos, på Youtube?
Det är heller ingen guldgruva för varken arrangörer, scenarbetare eller artister. En artist jag pratat med sa “det handlar nog mer om att promota sig, inte ersätta en inkomstkälla”.
Och just ekonomi är något som leder oss in på den gnagande oron för länets musikliv. Hur ska det kunna stå på fötter om 50-gränsen kvarstår? Och om 50 personer får tillgång till konsertbiljetter, vad kommer de då kosta för att göra mödan värd för arrangemanget? Kommer vem som får ta del av musiken bli en klassfråga? Om, hur kommer då scenen att utformas om konsumenterna inte består av en socioekonomiskt mångfald?
I Storbritannien har en “coronasäkrad” konsert hållits för 1000 människor. Enligt Svenska Dagbladet, har publiken stått sällskapsvis på markerade ytor och med tydliga in- och utpassage tider för att undvika trängsel. En win-win på många sätt. Musikerna, arrangörerna och scenarbetarna blir sysselsatta och publiken får uppleva livemusiken. Men en fråga kvarstår ändå:
Kommer något någonsin kunna överträffa en stökig konsertmiljö med skor som klistrar fast i golvet av spill från sötsliskiga drinkar, lyssna på livemusik med främlingars kroppar klistrade mot sig i ett publikhav och att skamlöst hångla på ett dansgolv?
Jag har inte svaret på någon av frågorna jag ställer mig. Kanske klarnar allt under nästa vecka när kulturministern Amanda Lind ska komma med något slags besked om vad branschen kan vänta sig. Kanske är vi på väg mot en ny, annorlunda tid, och vem vet, den kanske besvarar frågorna på ett mer utopiskt sätt än så här.