Många har rätt vad gäller ljudboken. De som misstror den, de som gärna lyssnar, de som varnar för kommersialismen, de som värnar upplevelsen. Visst bidrar den till David Lagercrantz-effekten; den profitösa underhållningen. Men visst sprider den ljus också, under de långa jobbresorna, i fredagskvällens matthet. Till alla dem som har svårt med bokstävernas ordningar, till dem som förlorat seendets välsignelse.
Bortom dagsdebattens svall ligger ju faktum att vi väldigt länge endast talade till varandra. Då fanns inga talböcker men tal fanns. Nå, vi gapade och skrek också, men ingen hade kommit på det där knepet att göra symboler i lera som också var ord. Det skrivna och det talade. Vi blir människa med talet, vi börjar abstrahera oss med det skrivna.
Alfabetets historia börjar med bilden av ett oxhuvud, Alef, och slutar med en streckkod. Från konkret avbildning till digital obegriplighet. Om den nu slutar där, vad som kommer efter datorerna vet vi inte.
Det sumeriska alef är femtusen år gammalt, men fångar ändå skriftens enorma betydelse, det är då vi börjar bygga det abstrakta tänkandet. Och där kan talboken aldrig konkurrera, utan läskunnighet ingen vetenskap.
Tjugofyra tecken tränger genom världsalltet och gör det begripligt. Klokast av alla alfabet på jorden är det koreanska. Dessutom vackert och så logiskt att man kan bli tårögd. En slags stavelseskrift som ser ut som kinesiska. Ett begränsat antal figurer avbildar vokaler och konsonanter och kan kombineras i det oändliga, men hela tiden mycket lättbegripligt. Det sägs att den begåvade lär sig skriften på en eftermiddag, den lite långsammare behöver några dagar.
Vi kan aldrig lämna vår skriftkultur, den förblir, men vi bör förstå dess begränsningar. Skriftens upprättande innebar att budskapet för första gången blev oberoende av sin förmedlare, men på köpet förstenades det också. Medan berättandet alltid är ett mänskligt möte med många inblandade är läsningen av evigt stela ord privat och avskild. Och det är i berättandets muntlighet som språket förnyas, eftersom det upprepade inte får några åhörare alls efter en tid.
Men i vissa stunder vaknar man till från boken, ser sig om och tänker: hur var det innan?
Innan lördagarna var en försjunkenhet i den vita träsoffan och skolbibliotekets brunbetsade träskåp var en magisk skattkammare som lyste över helger av oändligt läsinnehåll. Läsningens bästa år, som det bästa av skidfören, att glida genom böcker som aldrig gjorde motstånd.
Det fanns någonting innan, hur var världen då?
Innan orden. Hos de nyfödda barnen, i vårarnas blida dagar, i de tätaste snöfallen. Hur man där svävar, språklöst lycklig. Inne i upplevelserna, och orden är varken talade eller skrivna, bara ren ande.