Hur länge fungerade naturen som yttersta referens och samtidigt tröst? Jag vet inte. Den gör det i vart fall inte längre. Den insikten faller med varje klimatnyhet, och i sommar allra allvarligast i rapporten om extremväder från IPCC.
I sommarstugans bokförråd ser jag följaktligen boken "Se blomman" av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Om hur natur inte längre kan skyla kultur. Inte som återställningspunkt, inte som tillflykt. Kulturen är människans utsläpp, från djupgravarnas svarta hålor upp till atmosfärens yttersta skikt. Inlandsisen är prickig av industridamm, varje molekyl vi andas har sina tillsatser, marken där vi fridfullt sår för födan lakas ur, haven har hormoner som vore de inresekretoriska körtlar, för att inte tala om havet utanför Japan, men det har vi för tillfället glömt.
Vart är man går – förföljd i varje steg av denna ackumulerade liberala kultur som i förstörelse och gift stirrar tillbaka, som en själens furir. Skogspromenadens steg kliver inte längre på mossan, den trampar genom samvetet, klafs, klafs. Som människa är man ett osaligt ansvar och naturen vägrar tjänst, svarar inte.
Filosofen Herder kunde ännu trösta sig, i det sena 1700-talets romantiska anda: "På ängar och fält, i trädgårdar och på åkrar där blomstrar människans hälsa, näring och lycka; där återhämtar hon sig, där tillfrisknar själen".
Om ni lyckas tillämpa Herders visdomsord idag, var snäll och meddela mig hur ni bar er åt. Nu är den yttersta referensen i stället allt skönt och klokt vi sagt om denna natur, medan den ännu fungerade som natur. Vi får läsa natur helt enkelt.
Diktaren Goethe, en annan tysk, fungerar bra. 1783 skrev han: ”Natur! Vi är omgivna och omfamnade av den – oförmögna att stiga ut ur den och oförmögna att tränga djupare in i den.”
Fel fick han där, den liberala erans makt har trängt genom hela naturen och därmed trängt ut den. Visst älskar vi naturen, men inte så mycket att vi avstår från att plåga den, vad betyder väl Gotlands grundvatten jämfört med höghusens betong? Vilka rubriker får inte de amerikanska miljardärernas löjliga rymdskutt en sommar när jordklotets människor våndas av bränder och översvämningar? Dessa gränslösa penningpojkar på utflykt i atmosfären. I en tid när den behöver begränsningarnas kunskap i stället för raketernas avgaser