Isbränna, tjälbränna – kärt barn har många namn. Tomaterna blommar. Spenaten växer som ogräs.
Vintern har varit konstig. Blida har avlöst kyligare dagar vilket skapat ett istäcke vi halkat runt på vid gatorna i Luleå. Kommunens grusning av vägar, gator och torg har vid en summering slagit rekord. Och den tidiga öppningen av slalombackarna i november blev ett minne kort. Snart kom varmt väder för årstiden och hoppet om en lång säsong av skidåkning vid kusten töade bort. Och det är inte den första vintern – utan en av många – så olik barndomens minnen av en lång vintersäsong med snö och frusna tår.
Ja, något skorrar, inte minst efter läsningen av Erika Bjerströms bok ”Klimatkrisens Sverige – Så förändras vårt land från norr till söder”. En av många böcker om klimatkrisens galopperande påverkan på vårt nu, och inte minst framtida generationers livsbetingelser, som landat på kulturredaktionen under våren, mitt i pågående coronapandemi.
Det finns ett flertal skribenter som menar att coronaviruset visat vägen mot den nödvändiga omställningen världen behöver för att inte fullständigt radera livet på jorden som vi känner det. Är det just detta sandkorn i ögat som kommer att vägleda oss mot ett nytt, hållbart samhälle för människor, flora och fauna?
Eller är mänskligheten, vars smärtpunkt Per Olov Enqvist beskriver så fint i romanen ”Kapten Nemos bibliotek”, lika uppfyllda av underlåtenhet mot en världsordning, närmast deterministisk, där tingens ordning ligger utstakad likt ett pärlband. Då Gud, idag marknadsekonomin.
Att värna det som finns, i detta sammanhang nuvarande artrikedom i skog och mark, har av vissa likställts med ”rasism”. Det vill säga att arter som migrerar söderifrån i jakt på ett svalare klimat på grund av klimatförändringarna är naturligt och att vårt fokus borde ligga på att bevara de arter i naturen som verkligen är nödvändiga och nyttiga för människor, djur och natur.
Detta på grund av att exempelvis olivträd i södra Europa blir allt skörare när de på grund av vattenbrist utvecklar rötter närmare det yttersta jordlagret och därmed blivit mer utsatta för hårt väder och stormar. Eller för den skull att det varmare klimatet skapat fina förutsättningar för vindruvsodling i Skåne.
Erika Bjerströms bok är ingen munter läsning. Dagarnas varma väder är inte en föraning om en framtida klimatkatastrof. Den är redan här. Och därför kan vi i framtiden vänta en ström av klimatflyktingar, oberoende vad populistiska partier tycker och propagerar för. Vi talar om människor i sydligaste Europa och norra Afrika som då inte längre kan leva och försörja sig i ett klimat som galopperat över en omänsklig årstemperatur, där tillvaron förvandlats till en kamp mellan liv och död.
I en annan verklighet kan jag, liksom många andra, sörja att den norra fjällvärlden kommer att vara helt förändrad den dagen våra barnbarnsbarnbarn vill besöka Abisko. Då väntar inte kalfjäll med dess karga växtlighet och unika vyer. I stället ett skogslandskap. Vem vet, unikt för sin tid, men när permafrosten tinar bort frigörs växthusgaser och det blir varmare och mer nederbörd i världen. I VÄRLDEN. Det är ett scenario att reflektera över. Och då förvandlas sorgen över Tarfalas krympande glaciärer till en elegi över livet – oberoende artbestämning.
Fotnot: Väder är något man mäter och rapporterar om dagligen. Klimat är något forskarna undersöker och värderar över tid.