Med hull och hår rusar vi rakt in i en klimatkris – det har vi nog alla insett – med skördar som slår fel, med skyfall och extrem torka. Frågan blir: Vad kan vi göra åt saken? Frågan är givetvis politiskt sprängstoff och de politiker är lätträknade som har modet att tala om att det enda raka är att vi skalar ner, konsumerar mindre, reser mindre etc. Det tråkiga i kråksången är att det många tror och hoppas ska bli räddaren i nöden, den gröna omställningen, tyvärr inte kommer att hjälpa ett dugg så länge som vi tror att livet kan traska på i gamla fotspår.
En del menar att vi med hårda nypor måste styra med skatter och straffavgifter för att få ner konsumtionen. Den tyska ekonomijournalisten och författaren Ulrike Herrmann har en helt annan idé.
Hon lägger i sin bländande, nya bok ”Kapitalismens slut” fram en dyster bild av de möjligheter som står mänskligheten till buds när nu klimatet närmast löper amok. Media fylls av bilder på enorma skogsbränder, skyfall och översvämningar. Vi ser bilder där jorden spricker i en värme som letar sig över 50 plusgrader. Ulrike Herrmann målar helt enkelt fan på väggen. Inte utan rätt. Hennes slutsats är kort och gott att den kapitalism som gynnat oss sedan mitten av 1700-talet inte är förmögen att lösa mänsklighetens ödesfråga. Kapitalismen bygger på ständig tillväxt, annars fungerar den inte. Vi köper mestadels nytt. Köp, slit å släng. I Sverige lever vi som om det fanns 4,2 jordklot. Till och med undertecknad med skrala betyg i matte fattar att det inte går i längden.
Och trots detta undergångsscenario är det så tyst, så tyst. Vi gör som de berömda aporna, vi håller för mun, öron och ögon. Det finns få politiker som har kuraget att ens försiktigt andas om att vi nog måste ändra våra vanor och det ganska snart.
Ulrike Herrmann lanserar begreppen cirkulär ekonomi och nedväxt i motsats till tillväxt. Men då krävs att mänskligheten går samman över nationsgränserna – och vem tror på fullaste allvar att det kommer att hända annat än under galgen? Det är en fascinerande bok om vad vi värderar i livet. Men klarar vi oss utan kiwifrukter influgna från Nya Zeeland? Frågan tål att ställas.