Jag tittar upp efter det gamla Tempohusets numera döda fasad där hålen efter borttagna fönster gapar svarta och tomma mot den ljusgula putsen. Högst upp på huset har någon med spretiga bokstäver skrivit ”Kiruna dör, slåss….”. Jag tar en bild och går vidare.
När Kiruna anlades för drygt 100 år sedan var ambitionen att det skulle bli en arktisk mönsterstad. LKAB:s förste disponent, Hjalmar Lundbohm, anlitade den tidens främsta planerare, arkitekter och konstnärer för att bygga upp ett helt nytt samhälle. Staden har organiskt växt till den form den slutligen fick men nu håller den på att försvinna. Min uppväxtmiljö kommer att upphöra att existera.
Vad är då Kiruna? Är det LKAB, kommunen, människorna eller byggnaderna?
Om Kiruna är LKAB så stämmer ju inte rubriken alls. Företaget tar upp mer malm än någonsin och tjänar bra med pengar som genererar stora utdelningar till staten. Ett i allra högsta grad levande företag.
Om Kiruna är kommunen så verkar livet hänga på en skör tråd. Kommunens kassa sinar trots det väldigt framgångsrika företaget som egentligen är förutsättningen för Kirunas existens. Men är Kiruna förutsättningen för LKAB:s existens?
Om Kiruna är människorna så håller staden sakta på att dö sotdöden. På sjuttiotalet hade Kiruna kommun som mest 31 200 invånare och 2023 hade antalet minskat till 22 400 (ekonomifakta.se). Men jag ser ett stort antal män i gula varselkläder och stora bilar som antagligen lever gott på att flyga in och flyga ut för att demontera det gamla och bygga upp det nya. Men är dessa gulklädda män Kiruna?
Om Kiruna är byggnaderna så är identitetskrisen ett faktum. Många av profilbyggnaderna, Snusdosan, Spottkoppen, Stadshuset, Tempohuset, Ferrum med flera som till stor del definierade Kiruna är snart borta. Naturligtvis kommer de nya husen i nya centrum i sinom tid att bli Kiruna men just nu är staden i limbo. Det räcker inte att bara bygga upp ett nytt centrum och tro att husen ska göra jobbet.
I ärlighetens namn är det väldigt lätt att i efter hand komma med kritik. Det har givetvis varit många och svåra beslut att fatta. Och jag är ärligt tacksam över att jag inte har behövt fatta dessa beslut.
Jag vandrar vidare med min kamera och fortsätter mina försök att i bild gestalta min sorg över det som försvinner. Nutiden förändras och delar av samhällets historia demonteras för att bygga en framtid med evig tillväxt som ideologi.