Januari, älskade januari, månaden när ljuset återvänder och allt är förlåtet. Inte längre. Jag skulle vilja att du, och alla klimatförnekare gav oss alla som snubblar och halkar omkring på trottoarerna i Luleå, en tanke. Vi som får slagslida av isiga vägar som lutar mot bilvägen, och som med risk för livet försöker ta oss fram till arbete, fritid och vänner. Isbanan är nämligen en helt annan sak, det handlar om den vingliga färd vi alla tvingas ut på i vardagen.
För nu är nämligen inte allt förlåtet. Januari månad, du har förändrats. En långsträckt natt mot dag som inte längre bjuder på underbara frostiga skidturer, mer än enstaka dagar, men desto mer dagar av töväder och det låga molntäcke som är signifikativt i södra Sverige. Och varför går alla mina kläder och skor sönder?
Är det en konspiration av klimatförnekarna som sträcker lång näsa och säger: Tji dig. Du är inte på vårt lag där energin och råvarorna är oändliga, bilåkning och flygresor en rättighet, konsumtion en självklarhet och egot i centrum.
Men kära januari, vi som vill annorlunda? Alla de medborgare som söker minska sin elförbrukning, göra så små klimatavtryck som möjligt, de som värnar skog, vatten, luft före profit?
Januari – till veckan lämnar jag in alla mina skor och min vinterjacka på lagning. Snälla, inget mer töväder. Norrbotten behöver vinter. Tack!