Det pampiga Grand Palais vid Seine är centrum för denna fotografispäckade helg. Dessutom finns det utställningar runt om hela Paris på mindre gallerier.
Efter årets besök kan jag konstatera att vi har ingen bra relation, Paris Photo och jag. Jag har varit här fyra gånger och varje gång har en känsla av missnöje hängt sig kvar som ett regnmoln.
Huvudutställningen på Grand Palais är egentligen inget annat än ett jättelikt kommersiellt jippo. Gallerier (168 stycken) och bokförläggare (31 stycken) från hela världen slåss om uppmärksamheten och bildkvaliteten är minst sagt ojämn. Ibland undrar man om de driver med oss besökare som fått betala drygt 300 kronor för att komma in. En del bilder är så obeskrivligt usla att galleristerna, som sitter i sina små bås och fipplar med sina bärbara datorer, borde skämmas. Andra bilder är så dyra, att det övergår en enkel lulefotografs förstånd. Men uppenbarligen finns sådana som är villiga att betala 113 000 Euro för en liten Irving Penn bild och den var inte på långt håll den dyraste.
Förvisso njöt jag av att få se vintagebilder från Bruce Davidsons ”Street Gang” projekt, Todd Hidos bilder från den nya boken ”Bright black world” och bilder från Robert Franks ”The Americans”. Men den övergripande känslan var missnöje. Det är för mycket och för spretigt.
Den legendariska amerikanska fotografen Dorothea Lange ställde ut på Jeu de Paume. Det som tidigare var Paris impressionistmuseum har nu blivit ett fotomuseum. Köerna ringlade långa när vi kom dit vid öppningstid. En timme senare var vi vid dörren bara för att konstatera att vi av misstag stått i förköpskön. Några vänliga själar förbarmade sig över oss och vi slapp ställa oss längst bak i den rätta kön. Väl inne så var det så mycket folk att det nästan var omöjligt att få något utbyte av de små bilderna. Det är ändå glädjande att se det stora fotografiintresset i Frankrike. Jag skulle gärna vilja importera lite av det till Norrbotten.
Mitt misstag var att jag valde Paris Photo och Jeu de Paume framför alla mindre utställningar som finns runt om i Paris på olika gallerier. Här kommer några exempel på vad jag missade; På galleri Vu var Sverige representerade av Lars Tunbjörk och Martin Bogren. Galleri Perrotin visade Sophie Calles bilder av sin katt och Foundation Henri Cartier Bresson hade en utställning av Martine Franck.
Sånt är livet, fullt av ilandsproblem och missade utställningar. Men umgänget och alla samtal om fotografi gav ändå den inspiration som jag behöver med jämna mellanrum.
Trots allt, så ses vi kanske igen, Paris Photo och jag.
.