Men så kliver diplomaten och tidigare utrikesministern Jan Eliasson fram i en intervju i tidningen VI. Och trots en begynnande pessimism hyser han trots allt en grundmurad tro på ORDET och diplomatin. Det vill säga strävan efter att förstå, trots alla de värderingar och uppfattningar om verkligheten vi alla bär med oss, och därmed söka lösa konflikter istället för att slänga ved på brasan.
För vi lever i polariseringens tidevarv – en värld där världsledare twittrar lögner och svenska politiker vill använda biståndspengar till att bygga fängelser i Somalia och Afghanistan. Där samtidens stora samhällsutmaningar med akut klimatkris ställs mot ekonomi, välfärd och jobb, i alla fall i välmående nationer, medan andra länder lever i en verklighet där krig om resurser, korruption och auktoritära regimer begränsar hälsan, överlevnaden och livsrummet.
Det är lätt att tappa tron men samtidigt – är det inte allas vår skyldighet att bidra med det vi kan – och därmed inte minst försöka förstå och att lyssna på fler än de som tycker och tänker likadant. Att faktiskt vidga vår syn på tillvaron.
Tänker särskilt på ett besök under sommaren av en kär vän som berättade om sin sons verklighet i Stockholm. Född i Sverige, av två svenska medborgare, blir han stoppad av polisen bara för att han har en mörkare hy än det som anses "svenskt". Har han gjort något? NEJ! Men hans bruna hudfärg gör honom till en måltavla för förutfattade meningar och här bör vi lyfta ordet – för ja, det handlar om främlingsfientlighet och rasism.
Denna unga man har tagit studenten vid naturvetenskapligt gymnasium och jobbar liksom andra svenska ungdomar. Är han en säkerhetsrisk? Absolut inte, ändå blir han stoppad på gatan av poliser, bara för att????
Och vid en omläsning av Maj Sjöwall och Per Wahlöös kriminalromaner från 1960-1970-talet kan man undra om inte deras karaktär Kollberg har rätt i sin analys; att det inte bara behövs mer poliser, utan bra poliser. Det vill säga att en samhällsordning med än mer poliser inte med automatik gör verkligheten tryggare för dess medborgare, vilket inte minst Black lives matter-rörelsen visat. För precis som forne diplomaten Jan Eliasson, förespråkar karaktären Kollberg ORDET, före vapnet.
Det är en mycket vacker tanke och inte minst – troligen den väg vi måste gå. För vad är alternativet? Mer våld?