Stopp för inköp av "utmanande samtidskonst". Begränsning av elevers rätt till böcker på sitt modersmål i kommunens bibliotek. Ingen regnbågsflagga ska vaja vid stadshuset och givetvis ett big no, no till flyktingmottagande.

I Sölvesborg förverkligas det Sverigedemokraterna vill med sin kulturpolitik – nämligen att reformera den från grunden. I detta parties idévärld finns inte plats för samhällskritiska konstnärskap i det offentliga rummet och de vill också påverka folkbildningen genom att studieförbunden inte ska få bidrag till kurser med partipolitisk anknytning som feministisk aktivism eller kurser som främjar mångkultur, exempelvis iransk matlagning.

"Generellt sett behöver vi arbeta mer med att visa hur platsens historia, platsen identitet och kulturella arv sett ut, sade Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson i SVT  den 23 september 2018. Han uttalade sig med anledningen av Liv Strömquists bildserie "The Night Garden" i Slussens tunnelbana i Stockholm. En serie konstverk föreställande kvinnor med mens som enligt Aronsson både var för intimt, privat och provocerande.

Det Sverigedemokraterna gör våld på och som manifesteras i Sölvesborg är den tidigare överenskommelsen om att politiken ska hålla sig på en armslängds avstånd från kulturen. För även om man säger sig ställa sig bakom principen lyfter man hela tiden fram att kulturpolitiken ska främja det "svenska kulturarvet" och "nationens sammanhållning".

Men vilket svenska kulturarv talar vi om? Och vad innebär kultur som stärker "nationens sammanhållning"?

Kommer exempelvis Sverigedemokraterna, inom ramen för deras strävan att lyfta det svenska kulturarvet, berätta att ungefär 1,5 miljoner svenskar emigrerade från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal på grund av svält och fattigdom. Kommer den hemslöjd man värnar om att tillåta konstnärer att brodera vad man vill? Hur ställer man sig till samhällskritisk scenkonst? Kommer den samiska  historieskrivningen att ges plats? Ja, vilken berättelse om Sverige talar vi om, egentligen. 

För sanningen är att definitionen av det svenska och vårt kulturarv är precis som historikern Maja Hagerman så vackert formulerar det i boken "Trådarna i väven – På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige". Hon talar om kulturarvet som ett inre landskap som hela tiden förändras – från hennes mormors självklara referensvärld i folkskolans läsebok till hennes egna barns förtrogenhet med World of Warcraft.

"Kulturarvet riskeras att kidnappas för politiska syften av krafter som vill ta kontroll över kulturhistorien. Så det gäller att se till att berättelserna om vilka vi är som bor i det här landet – vår historia och våra gemensamma minnen – kan få fortsätta att utvecklas i frihet. Att vårt kulturarv får fortsätta att vara så komplext och mångbottnat, som det faktiskt är". 

Mer behöver inte sägas.