Krönika
Du måste kunna improvisera och ta tillvara på det som erbjuds i nuet både för att prestera ett bra jazzsolo och för att ta ett bra fotografi. Därför vill jag prata om en film som varken jazzdiggare eller fotonördar kan vara utan, "The jazzloft according to W. Eugene Smith".
W. Eugene Smith (1918 - 1978) är en av mina tidigaste fotografiska förebilder. Han jobbade bland annat åt Life under dess guldålder på 50-talet. Där producerade han ett stort antal fotoessäer som har blivit klassiker. Country doktor, Nurse Midwife, A Spanish village med flera. Som den sanna konstnär han var så fanns ordet kompromiss inte i hans vokabulär vilket gjorde att han slutade på Life. Efter ett misslyckat projekt i Pittsburgh bosatte han sig i New York i ett hus på Sixth Avenue. Han lämnade sin familj, fru och barn för att hänge sig åt sin konst.
Huset var en samlingspunkt för den tidens jazzelit. Där träffades man, jammade, repeterade och festade. W. Eugene Smith blev en del av denna krets och började dokumentera allt som hände i huset. Han monterade in mikrofoner för att i hemlighet kunna spela in samtal och musik och naturligtvis fotograferade han. Mellan 1957 och 1965 tog han ca 40 000 bilder och spelade in 4 000 timmar musik och samtal. Det självgivna uppdraget utvecklades till en mani.
Filmen, The jazzloft according to W. Eugene Smith, är ett collage av bilder, kontaktkopior och ljud. Allt detta varvat med nya intervjuer med släkt och vänner till Smith och även nu aktiva jazzmusiker.
På natten avlöser jazzlegenderna varandra, Roland Kirk, Zoot Sims, Bob Brookmeyer och vid ett tillfälle skymtar Bob Dylan förbi. På dagarna fotograferar Smith utsikten från sitt fönster. Han och jazzmusikerna arbetar dygnet runt med hjälp av olika kemiska substanser. Smiths egen arbetslokal svämmar över av bilder och skräp, i mörkrummet däremot är det bra ordning. Där härskar perfektionisten Smith.
I filmens senare del får vi följa med Thelonius Monks och Hall Overtunes arbete med att förbereda musiken till Monks storbandskonsert på The Town Hall 1959. Kombinationen av Smiths bilder och samtalen mellan musikerna i deras försök att hitta fram till den optimala versionen av just denna musik är inget annat är magi. Konstnärer i världsklass i samarbete.
Jag blev helt euforisk av denna film och glömde verkligen bort coronaviruset för en stund. Jag har själv fotograferat flera av musikerna som är med i filmen när de gästspelat med Norrbotten Big Band. Tänk att flera av dem besökt Luleå och gjort oss till bättre människor med sin musik.