Oavsett pjäs så spelades alla roller av män, eftersom det inte var tillåtet med kvinnor på scenen i England. Kvinnorollerna gjordes ofta av unga pojkar, ibland av vuxna karlar.
I början av året besökte jag Skellefteås nya kulturhus Sara och såg "Musikanternas uttåg", en föreställning med förhållandevis många skådespelare. I början av pjäsen sägs en replik i stil med att kvinnorna i Västerbotten på den tiden var starka och styrde i hemmen eftersom männen jobbade i skogen. Jag fick känslan av att repliken fanns med pliktskyldigast, som för att bevisa att man minsann inte förbisåg kvinnorna. För det är i övrigt en pjäs med betydligt fler manliga än kvinnliga karaktärer. Trots det är antalet medverkande rätt så jämnt fördelat mellan könen. Varenda institution och organisation har väl idag en jämställdhetsplan. Om man sätter upp en pjäs med många manliga roller kan man väga upp det genom att sätta kvinnor i en del av rollerna. Huvudrollen Nicanor, spelades förtjänstfullt av Ellenor Lindgren.
Nu är ju Nicanor inte ett undantag. I flera pjäser på till exempel Norrbottensteatern de senaste åren har manliga roller spelats av kvinnor. Det är så vanligt att de flesta i publiken nog knappt tänker på det. Däremot kan jag inte dra mig till minnes så många pjäser eller filmer när jag sett en man spela kvinna, förutom i queera roller. Varför? Det finns en del rent praktiska skäl. Ett är att de manliga rollerna över lag är fler och kvinnliga skådespelare behöver ges fler möjligheter till jobba. Men det är förstås inte den enda anledningen. Och oavsett orsak och syfte så är allt vi ser och hör bärare av ett eller annat budskap. Och trots alla samhällsinsatser jämnar det liksom aldrig ut sig. Bland den ökande könsdysforin är en övervägande majoritet flick- och kvinnokroppar som ska åtgärdas med kirurgiska och hormonella ingrepp. Såväl i verkligheten som på låtsas verkar steget från man till kvinna vara så mycket längre än från kvinna till man. Kanske är mannens natur enklare, både att vara och att härma. Kanske kvinnan är mer komplex och svårimiterad.
Men om de kunde på sextonhundratalet så varför inte idag? Varför inte sätta upp Shakespeare i originalutförande. Ge rollen som Julia eller Ofelia till en heterosexuell ung man och låt det bli lika trovärdigt som Nicanor. Inte som ett jippo eller statement att få mediauppmärksamhet för, men som seriöst skådespeleri. Låt oss se en man spela kvinna utan tanken att det ska vara komik.