Machokultur frodas inte i byggbaracken eller jaktkojan

Vi gick på en föreläsning om machokultur, jag och min man. Han är själv rätt macho; hantverkare och älgjägare, uppvuxen i hockeyutrustning.

Om machoproblematiken inte frodas bland gubbarna i jaktkojan eller i byggbarackerna, så var då?, undrar krönikören Lina Stoltz.

Om machoproblematiken inte frodas bland gubbarna i jaktkojan eller i byggbarackerna, så var då?, undrar krönikören Lina Stoltz.

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Per Lundström

Krönika2024-04-24 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När vi kom in i lokalen var där redan ganska fullt, så vi satte oss längst fram. Inte på främsta raden, men framför alla andra, precis i mitten. Jag vet inte hur vi tänkte. Om det varit bio hade det varit okej, men på en föreläsning betyder det något annat. Antingen är man där för att ifrågasätta allt föreläsaren säger, eller så vill man verka lite bättre och mer engagerad än alla andra i publiken. Själv hade jag mest fokus på sockermunken jag nyss köpt av ett gäng baskettjejer. Så drog Atilla Yoldas igång och det dröjde inte länge innan han vände sig till oss med orden: ”Ni två ser ärliga ut”. Och så frågade han oss om vi tyckte han verkade tuff. 

Föreläsningen var bra och relevant, inte snack om saken. Det finns en problematisk machokultur, och allt för ofta känns det som om svensk jämställdhet går åt fel håll. Men nu ska jag ut på minerad mark, inte för att uppröra feminister eller backa upp mansgrisar. Utan för att jag undrar. Efter föreläsningen sa min man att han inte kände igen sig i mycket av det Yoldas beskrev. Hur killar och män beter sig och pratar. Omotiverade aggressioner och kvinnoförnedrande kommentarer. Visst förekommer det, men de allra flesta män i hans omgivning är väldigt civiliserade. Men om machoproblematiken inte frodas bland gubbarna i jaktkojan eller i byggbarackerna, så var då? 

Efter att min man nyligen suttit med på några lektioner i en högstadieklass var han väldigt bekymrad. ”Så där olika standarder för pojkar och flickor kan man ju inte ha,” sa han. ”Om det där beteendet funnits på en byggarbetsplats skulle skyddsombudet ha stängt verksamheten”. Hoppsan … 

Här tänker jag att vi testar vända blicken mot kulturen, och då särskilt den populära genren country noir. Och så frågar vi oss hur många fler berättelser om misär i glesbygd vi behöver? Massor, som det verkar. Publiken får aldrig nog. Böcker, teveserier, pjäser. Bland det senaste på kultursidorna finns Mirja Unges roman ”Hundnätter”. Jag skummar recensioner, med ord som bybor, våld, sprit, övergrepp, yxor, makt, tystnad. 

Vad har då det ena med det andra att göra? Inte mycket, förmodligen. Men också allt. Helheten, människosynen, fördomarna. Vi, här och de, där. Kanske blir det ett slags alibi. Som hjälper städernas kulturella medelklass att tro att eländet händer någon annanstans, med andra sorters människor. Sådana som svär och luktar svett, med kniv i bältet. Att tystnadskultur, kvinnoförtryck och maktmissbruk är någon annans skam. 

Min dotter hänger med gubbarna i jaktkojan, och vet att en fälld älg följs av en varm kram. Män emellan.