Jag har alltid varit dålig på klockan. Det tog länge innan jag lärde mig tyda den, och har fortfarande problem att beräkna den. Siffrorna rullar runt i huvudet. Det går alltid mycket lättare om jag gissar vad klockan kommer vara om säg, 35 minuter, än om jag försöker räkna ut det. Det är något som skaver mellan min upplevelse av tid och när jag försöker greppa tag i den och placera den i rummet. Jag läser den modernistiske tidsfilosofen Henri Bergson, som teoretiserade om tid strax innan Einstein, och jag tror han försöker beskriva upplevelsen av tid jag hade innan jag förstod klockornas funktion. Bergson menar att tid inte är ett tickande som staplas på varandra, utan vågor som sömlöst flyter in i varandra. Han likställer tid med intuition (känsla), snarare än med matematik (en sekund + en sekund + en sekund: tick, tick, tick). Klockans staplande skapar dissonans i det människliga sinnet. Han menar alltså att när människan försöker förstå tid i form av symbolen (klockan) så begår hon ett misstag. Hon förvirrar ofta den symbolen med verkligheten.
Jag känner mig träffad. Är det här anledningen till att jag har ett så underligt förhållande till klockan? In absurdum planerar jag mitt liv och aktiviteter mot den, och mina dagar går ut på att jaga minuter i en effektivitetstävling mot mig själv. Symbolen för tid (klockan) påverkar min verklighet så mycket att jag blir stressad och mår dåligt. Föreställer mig att jag måste ha hunnit med saker under dagen till ett visst klockslag, saker i livet till ett visst årtal. I ett samtal med en bekant förklarade han vikten av nuet, och att vara i nuet för honom är att vara i kontakt med sina känslor snarare än med tanken. Planerar han för mycket upplever han att tiden rinner i väg. Min bekanta hade inte läst Bergson, men båda uttrycker samma slutsats. Tid är känsla, inte tanke.
Plötsligt hörs det igen: tick, tick, tick. Jag tittar upp ur boken, mot det guldfärgade uret. Katten har somnat och kaffet har kallnat.
– Hur hade tiden känts på en plats utan klockor, säger jag rakt ut.
Katten sträcker på sig och knarrar till svar.
– Det hade jag velat uppleva, säger jag och går för att koka mer kaffe.