Nej, all teknisk utveckling har inte varit av godo, eller så finns åtminstone två sidor. Historiskt lyfts ofta boktryckarkonsten, hjulet och stigbygeln som de största innovationerna för mänskligheten. Den sistnämnda inte minst för att behärska hästen och därmed vinna krig, landområden och resurser. Närmare i historien kan Robert Oppenheimer, atombombens fader, vara en stark inspirationskälla för alla som någon gång varit lite tveksamma till nya innovationer..
För när raderna ”Skenet från tusen solar skulle likna glansen från den Allsmäktige ”, från det indiska verket Bhagavadgita, dök upp i huvudet på Robert Oppenheimer när han efter åratals forskning bevittnade provsprängningen av världens första atombomb i juli 1945, och senare såg USA:s två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan. Ja, då började Oppenheimer fasa för de krafter som släppts lösa. Han berättade då att även några andra ord från diktverket ekat i hans huvud vid explosionen: ”Jag har blivit Döden, världarnas förgörare”.
Döden. Världens förgörare. Smaka på de orden. Det är nämligen lika sanna som samtidens krav på mer energi där bland annat kärnkraften lyfts som en framgångsfaktor för att säkra vårt samhälle och inte minst industrins behov av framtida så kallad ”grön energi”. Detta utan att förvaringsfrågan är löst. Den läggs bekvämt på framtidens generationer.
Född i Norrbotten är jag mycket försiktigt med att kalla den industriboom som förväntas i norra Sverige som ett led i att skapa så kallade ”gröna näringar”. För vilka sår i denna landsända ska accepteras? Vi talar om malmen, skogen och vattenkraften – alla resurser som historiskt, samt i samtiden, förväntas bidra till hela landets, för att inte säga världens utveckling (med marknadsförarnas språkbruk). Egentligen ett karbonpapper på kolonial historia som finns runt om i världen.
Jag menar:
– Vem brydde sig om de människor som befolkat älvarna och tvingades flytta när älvarna skulle regleras? (För det allmänna bästa).
– Vem tog hänsyn till vårt urfolk samerna när gruvor bröts? (För det allmänna bästa)
– Vem gav alla dem som värnat skogen, skött om den med omsorg och gett den kärlek när timret skulle bygga vårt välstånd, en röst? (För det allmänna bästa)
– Vem drev flyttpolitiken söderut, när ung kraft behövdes för att skapa starka samhällen i södra Sverige? (För det allmänna bästa)
– Vem gav egentligen en tanke åt det egalitära, lokala samhälle man byggt upp i norra Sverige där resurser togs om hand och delades gemensamt när lagar skrevs, då precis som nu? (För det allmänna bästa)
– Och, inte minst, vem är ansiktet bakom det allmänna bästa? Det kan man klura på. (Ganska svårdefinierat från en norrbottnisk synvinkel).
Jag tycker om Sverige. Jag älskar Skåne, Stockholm, Härjedalen, Kalmar, Hälsingland, Västerbotten, Blekinge, Småland och alla andra landskap i landet, men ärligt är jag mest hemma i norra Norge, Finland och Sverige. Här finns trots allt en tyst överenskommelse om ett värde, kanske osynligt för andra, men högst påtagligt för alla som ser malmen, skogen och vattenkraften i ett helt annat ljus. Inte bara som resurser, utan som en del av en älskad vardag. Skog som vackert lugn. Marker att värna om. Vatten som borde få falla fritt och vilt. Det fina i vår vardag. Livsluften. Andetagen. Det bästa. Punkt.