Mina dramatiska ord är sprungna ur den mest dramatiska av platser – hjärtesorgen. Jag inser att jag inte är i reell fara för mitt liv, men kroppen verkar inte vara med på noterna. Det innebär att jag, just nu, inte är i stånd att rädda någon annan än mig själv. Och det är av denna anledning som klimatkrisen, eller andra kriser som står i direkt relation till mänsklig överlevnad, inte ska ligga på individens axlar.
Har du hört det svenska popbandet Doktor Kosmos någon gång? Deras fantastiska låtar balanserar på en lina mellan banalitet och genialitet. De har en gammal låt som heter Stoppa valfriheten. I den målar de upp exempel på hur individen, när den ställs inför ett val mellan att göra gott för någon annan och att själv gynnas så väljer individen att själv gynnas. Är det en cynisk eller en verklighetsförankrad inställning? Jag erkänner att jag sätter mig själv i främsta rummet. För mig är min omedelbara överlevnad och välmående viktigare än någonting annat. Framför allt under personliga kriser som hjärtesorg.
Då kan man bara föreställa sig hur personer som har det ännu kämpigare än jag har det. Tänk dig att en ensamstående morsa från Arvidsjaur ska behöva ta in FN:s klimatrapport och sedan fatta aktiva konsumentbeslut när hon stressat stannar till vid matbutiken efter hon hämtat på förskolan. Sen ska hon skämmas när hon handlat billiga varor med högt klimatavtryck. Skämmas när hon tog flyget i stället för tåget, eftersom det ofta är billigare och restiderna med tåg till och i Norrbotten är långa och ibland inte ens möjliga. Om det är så angeläget att lösa klimatkrisen borde hon inte ha något val. Det ska inte gå att välja varor i butiken som inte håller den klimatstandard som Sverige vill ha. De borde aldrig ens tas in i landet. Enligt Naturvårdsverket flyger svensken mer än fem gånger så mycket som det globala genomsnittet. Att reglera flygandet med skam är alltså en oerhört ineffektiv lösning.
För mig är det tydligt. Att lasta över ansvaret på individen är ett sätt för våra beslutsfattare och lagstiftare att slippa ta ansvar. Få medborgaren att kritisera varandra i stället för de som har verklig makt att göra en storskalig förändring. Jag myntar härmed ordet ”skamreglering”. Hör du? Nu ljuder ett eko av medeltida kyrkklockor genom historien. Skäms, syndfulla människa. Skäms för din mänsklighet.