Mitt i coronans inspärrningar låter det paradoxalt förstås, när mycket av vardagen är lika lustfyllt som en fotboja. Fast man i stort sett är oskyldig. Spontanvisiterna i marknadens stora tempel och små stånd är lika ouppnåeliga som de var innan näringsfriheten.
Men så öppnar man ytterdörren på väg ut efter dagens post och dras in i det där obetvingliga som också kallas natur, känner växtkraften, det glimrande gröna, märker det knoppande och viljande. Hur allt detta drar upp en ohejdlig våg. Någonting obetvingligt livslustigt när dag för dag hävdar det rakt motsatta.
Dagspromenaderna i skogen blir linneanskt iakttagande, vi kunde göra statistik över björklövens tillväxt eller ormbunkarnas höjd, för att inte tala om liljekonvaljernas vardande eller koltrastsångens pålitlighet. Det vore ett alternativ, en positivistisk mätbarhet bättre än covid-siffrornas rusningar; det levandes magnifika tal och mängd. Men ännu hellre glömmer man enkel vetenskap, luktar sig fram, vädrar växt och berusar sig i vibrerande stunder när aftonens rätta fukt gör synestesi av vårfärgerna; ett doftspektrum för rätt sinne, ett som fortfarande fungerar.
Årstiden vill inte ställas in, den råder inte under samhällsåtgärder, varken social distansering eller breddtestning. Den är inte ens tillgänglig för de epidemiologiska privatexperternas ångest eller för den massmediala efterklokhetens apné. Allt grönskar medan de vanligtvis besinnade dagsdebattörerna vissnar framför ens ögon. Inga plattityder rår på tiden mellan hägg och syren.
Vi är del, men ändå inte jämlika naturen. Är det kanske förklaringen till den förkvävda ilskan i diskussionen om Sveriges vägval? Här kommer ett virus, någonting som de flesta inte ens kan beskriva, och ställer hela existensen på spel utan att ens förhandla. Varenda rationell eller irrationell planering väck, varje thailandtripp bortblåst, vitvinsglaset välter på trottoarserveringen, grillmaten smakar aska och bostadspriserna störtdyker. Allmän strid om alternativen eftersom en företeelse som knappt syns i mikroskop just tagit sig an problemformuleringsprivilegiet.
Det handlar inte om den svenska modellen, inte om vår bristande krigserfarenhet, inte om tron på en särskild utvaldhet bland andra nationer. ”Tendensen att se varje enskilt fenomen som har med coronan att göra som ett allomfattande bevis på någon viss tes är märklig”, säger den utomordentliga Anna-Lena Laurén i en DN-artikel.
Förnuftet, denna bräckliga konstruktion, har påfallande låg självinsikt och överdrivet stort självförtroende. Och om existensens mening, mitt i den frodigaste vår, har det i vanlig ordning mycket litet att säga.