Krönika
Själv försöker jag fnula ut ett hyfsat intelligent svar i olika varianter, hur nu sjuttsingen det ska gå till när man redan lever mitt ute i naturen – på coronasäkert avstånd med närmsta granne 3 kilometer bort. Det är liksom ingen större skillnad på livet då och nu. Jag kokar mitt kaffe, läser den goda boken, gympar med Sofia samt vittjar mitt mjärde då och emellan. "Same procedure as last year James", som grevinnan sa till betjänten.
Frågan är bara hur man sätter lite guldglans på tillvaron när stadens lockelser tagit paus? Påta i den egna täppan har inte riktigt blivit någon succé för min del. Den ser aldrig ens i närheten ut som de där färggranna uppslagen i de otaliga trädgårdsreportage och tips som tidningarna är tryfferade med i dess tider. (Ibland undrar jag om inte alla reportage görs i Skåne?) Förmodligen är det jag som är totalt novis på området. Sambons pioner är formidabla, rosorna förföriska och krolliljan stolt praktfull, men min isbergssallad och mangold lämnar mycket övrigt att önska. Vi är i mitten av juli och de ser fortfarande på sin höjd ut som blyga violer.
Så vad återstår att fylla dagen med? Jag förirrar mig in i den djupa skogen på jakt efter själslig ro. Samma skog som författaren och debattören Göran Greider raljant upprört kallar för ”virkesåkrar”. Och den allt dominerande normen i Sverige heter som vi vet barrskog. Den tid då det gick att fritt ströva runt i gammal blandskog är ett minne blott. Likafullt sitter bilden av skogen som fastnitad i oss, är en del av vårt DNA. Alltifrån Putte i Blåbärsskogen, Mors lilla Olle, via Hans och Greta till Kerstin Ekmans älskvärt milda och samtidigt etsande skarpa försvar för gammelskogens bevarande. Vårt arv är ett träsamhälle alltifrån skeden vi åt med, husen vi byggde och veden som värmde oss. Skogen lever i vår fantasi, den svirrar och viskar i våra drömmar. Men vad hjälper det att protestera när skogsindustrin i nettoexport drar in bortåt 100 miljarder årligen. "Follow the money" som jänkarna säger, gör man det så slår man förr eller senare skallen i en contortatall.
Den franske filosofen Voltaire avslutar sin bok ”Candide” med att till sina läsare ge tipset att ”odla sin trädgård”. Och med det tror jag han menade att vi alla ska förkovra oss, lära oss av våra erfarenheter och helt enkelt bli lite smartare. Kultivera oss.
Och den nya trenden – läser jag i bladen – är att just flytta ut från stadskärnorna, leva i kontakt med naturen, vårt ursprung. Och börja påta i sin trädgård!