Krönikören Elin Ruuth om varför litteraturen också måste skildra destruktiva krafter.
Fixeringen vid andra människors förutsättningar och levnadsöden, en inlevelseförmåga som gör allting, från förbrytare till fiktioner, nära och begripliga.
Som barn såg Zadie Smith en illustration av Charles Dickens, omgiven av bokkaraktärer som kommit till liv. ”Bilden tröstade mig”, skriver Smith, ”Dickens såg inte orolig eller skamsen ut, verkade inte misstänka att han var schizofren eller sjuk på något annat sätt. Han hade ett namn för sitt tillstånd: författare.”
En som har läst och uppskattat Smiths essä är den amerikanska författaren Emma Cline, som slog igenom 2016 med debuten "Flickorna", en romanfantasi om sekten kring Charles Manson i 1960-talets Kalifornien.
Ifjol utkom Clines kortroman Harvey, berättad ur den sexualbrottsanklagade titelkaraktärens perspektiv. Underförstått rör det sig om Harvey Weinstein, filmproducenten som i februari 2020 dömdes till 23 års fängelse efter en serie uppmärksammade vittnesmål under metoo-rörelsen.
I samband med publiceringen av novellen ”White Noise”, ett slags förstudie till romanen Harvey, frågade en intervjuare varför Emma Cline upplåter fiktionens empati för verkliga förövare. Det var vid denna fråga som Cline citerade ur Zadie Smiths essä:
”När du känner hat komma från den andre, verkar det förnuftigt att fullständigt vända sig bort. Uttrycket för den här självbevarelsedriften kommer vanligtvis i någon version av: jag har fått nog, jag står bara inte ut med – fyll i själv. Och det konstiga är att de människor som vi nu förvisar till den här platsen av icke-intresse, en gång var just de människor som fiktionen var mest nyfiken på. De motsägelsefulla, lögnarna, självbedragarna, de villigt förblindade, de usla, de olösliga, de ickeperfekta, de onda, de sjukliga, de vilsna och splittrade.”
Harvey, som litterär konstruktion, är en förövare som inte ser sig själv som förövare. Istället är han ömkansvärd, i sina egna ögon och kanske också i läsarens. Cline låter oss följa Harvey under det sista dygnet före domen ska falla, han gömmer sig i ett lånat hus och distraherar sig med Netflix och idén om ett nytt filmprojekt, som ska återupprätta hans rykte. Harveys anpassning till tillvaron på de anklagades bänk, består i minimala beteendeförskjutningar. Han ryter en order, hör sig själv och lägger till ett dämpat ”tack”. Hans skeva försvar och avböner är fullkomligt meningslösa ur ett moraliskt hänseende. Men som litteratur är de skimrande, upplysande.
Det verkar bara alltför riskabelt tycker jag, att förvisa alla sårande, destruktiva krafter till ett mörkt rum och kasta bort nyckeln, utan att någonsin titta in och se om, hur, de mobiliserar sig.