Det är melankoliskt att minnas. Oavsett om det gäller trevliga eller sorgsna minnen så kommer själva handlingen med ett vemod. Att minnas är en sorg över själva tiden.
Mina bokhyllor är ett kaos. Jag har ingen ordning. Jag döljer mina tvångssyndrom i en ständig röra som distraherar från samlad eftertanke. I detta bokhyllekaos samlas minnen i trassliga nystan av ögonblickliga associationer. Är det inte så minnen fungerar? De motsäger sig kronologi och linjär organisation. De står så att säga inte på rad. Det är först när vi reflekterar över dem som vi sätter in dem i en ordningsföljd. Det är där melankolin börjar – där minnet tar slut och ordningen tar vid. Allt är längesen.
För mig är böcker som minnen. De är ögonblick utan ordning. Det är vackert, för det ger dem ett individuellt värde som inga volymmått kan ta ifrån dem. Jag har aldrig gillat bibliotek. De är för uppstyrda och organiserade. För många böcker på samma ställe. Liksom människor i folkmassor förlorar böcker på bibliotek sina särdrag i mängden. Jag vill komma nära dem jag tycker om, men på bibliotek vet jag inte vad jag gillar.
Jag gräver i min kaoshylla. Böcker tumlar om varandra. Vi har en historia och jag minns. Min gröna Baudelaire-pocket från Pan skymtar till, sliten och kantvikt. Under flera år gick jag aldrig utanför dörren utan den i fickan. Minnen från gator, lukter. Dumma saker man sa och gjorde, några bra. Gamla stan, Södermalm, Paris. Skogskyrkogården och tunnelbanetåg. En post-it med en kungakrona ritad av en vän som glömt och glömts bort. Då och nu. Och sedan melankolin.
Så fortsätter det. Söderberg och Kristeva, Tolkien från barndomen. Djuna Barnes och rödvin. John Bauer, skogsskymning och tallvedsrök. ”Svindlande höjder” med regn mot fönsterglas. Zafon, vännen jag fann på 7 Eleven efter en blöt kväll på dimmig gata. Anna Gavalda från när jag flyttade in med en kärlek. Bruno K från när jag flyttade ut. Blodsmak och cigaretter, solar plexus och dyrköpt ånger. ”Alice i Underlandet”, älskad av en flickvän med ett vackert namn. Exil på tåg, tystnad igen. Edith på caféer efter misslyckanden och fall. Fler försök, fler böcker, uppbrott och resor, ord från andra sidan. Och sedan tiden. Ljuset och tiden.
Jag har glömt vad jag letade efter och vet inte vad jag gör. Jag plockar upp Baudelaire. Slår upp en sida på chans och glömmer mig själv. Det är först där minnet tar slut som vemodet tar vid. Sådan är sorgen över tiden.