Hurula är visserligen också ett artistnamn, men dessutom Robert Hurulas riktiga efternamn, så det ligger ingen mystik i det som i fallet Hooja, däremot står namnet för en hel del annat får man som lyssnare veta.
Bara så att ni vet är jag den första att unna alla norrbottniska artister stor framgång. Tjänar de massor av pengar blir jag ännu gladare. Så att inte Spotify tar all profit.
Här vill jag passa på att inskjuta att dramatikern Staffan Westerberg, även han från Luleå, också gjorde ett underbart sommarprat, lyssna på det i efterhand om ni missat. Hans beskrivningar av hemtjänstpersonalen som besöker honom är fantastiska, vilket värmer mig extra mycket då min son arbetar i hemtjänsten.
Men tillbaka till föremålet för den här krönikan: Artisten, musikern, låtskrivaren och konstnären Hurula, uppvuxen i Luleå på 1980- och 90-talen.
I fredags, samma dag som han sommarpratade i P1, cyklade jag genom Porsö centrum. "Vi bodde först i ett område som hette Porsön som var ett ganska fattigt område", berättar han i mina lurar.
Porsön är det område jag själv har bott i de senaste 27 åren och här har jag frekvent nött gång- och cykelbanorna. Nu kändes det plötsligt lite högtidligt. Som att jag cyklade i "Robert Hurulas fotspår", om ni förstår hur jag menar. Jag började fantisera om att det skulle börja arrangeras sådana där litterära vandringar som görs på andra håll i landet, här hemma på Porsön – i Hurulas fotspår.
Det var på Porsöskolans skolgård han fick lära sig att namnet Hurula var någonting fult eftersom det var finskt.
"Hela centrumet där skolan ligger kändes då, som idag, lite provisoriskt. Som att det ska byggas något mer ordentligt snart", säger Hurula i sommarprogrammet i P1.
Min blick scannar snabbt av skolgården som jag precis passerar, eftersom genomfarten i centrum är stängd på grund av ombyggnad – för här ska snart byggas något mer ordentligt – och det är verkligen just så där sorgligt slitet som han säger. Vidare under färden noterar jag längs cykelbanan den gropiga asfalten och de flagnande byggnaderna som han omnämner.
Av Hurulas berättelse förstår jag att han är ett maskrosbarn med en frånvarande pappa, en ensamstående mamma, en vrickad och elak styvpappa och att han upplevt missbruk och våld på nära håll. Han berättar därtill att nästan alla kompisar han kände i området bodde med ensamstående mammor med dålig ekonomi. Att han när han tänker tillbaka på det upplever att Porsön var ett utsatt område. Han berättar om uppdelningar mellan finnar, tornedalingar och svenskar och om att skämmas för sitt ursprung. Men också om att inte komma i kontakt med varken musik eller kultur på något naturligt sätt.
Det är ett starkt program om att hitta sin egen väg ur kaos och misär, känna trygghet i sin identitet och våga satsa på det man vill och tror på.
Sommarpratet väcker också andra tankar i mig.
Förra veckan intervjuade jag journalisten Diamant Salihu i samband med att han skulle medverka i Bok & Vandring i Jäckvik. Han har skrivit två böcker om sitt specialämne gängkriminalitet. Han säger att gängkriminaliteten sprider sig runt om i landet. Han menar att en av grundorsakerna till gängkriminaliteten är den stora segregation vi har i Sverige idag både i bostadsområden och i skolor.
Så hur ser det ut i Luleå efter det att Hurula flyttade härifrån funderar jag. Jag har lång erfarenhet av just Porsöskolan som jag tidvis har uppfattat som en idyll, men som under andra perioder och i vissa klasser tyvärr har präglats av en tråkigare stämning med total avsaknad av studiero. Det är särskilt sorgligt eftersom jag vet att det funnits barn i mitt område som inte har haft det särskilt bra eller tryggt hemma, vilket har gjort skolan ännu viktigare för dem.
Det har dessutom genom åren förekommit många mordbränder och annan kriminalitet av allra värsta slag i mitt område, även om ingen direkt har talat om gängkriminalitet.
I fall Diamant Salihus tes stämmer undrar jag om det är något man beaktar och tar på allvar idag när det gäller skolor, bostäder och bostadsbyggande i Luleå och i Norrbotten. Jag var nyligen ute och tittade på Luleå kommuns lekplatser i syfte att skriva en artikel om dem. Jag for förbi områden med gigantiska villor, med lika gigantiska studsmattor i de egna trädgårdarna och med superfina och nybyggda lekplatser i kvarteret.
Det finns uppenbarligen områden man satsar stort på, men tänker man i samma veva på att bygga bort (den socioekonomiska) segregationen? Och hur går det med de gamla slitna områdena från 1970-talet? Har vi skolor och bostadsområden befriade från segregation? Eller är vi i själva verket med och bygger en framtid där gängkriminalitet riskerar att få fäste även i Norrbotten?
Många frågetecken att räta ut. Och tills dess. All kärlek till dig Hurula, till Porsön och till kulturens kraft.