Efter att ha blivit juryns stora favorit vid dPICTUS utställning The Unpublished Picturebook Showcase på bokmässan i Frankfurt, publiceras boken samtidigt på nio språk. Detta trots att Johanna Schaible under arbetsprocessen mötte stor skepsis från en förlagsvärld som hävdade att en bok som ”Det var en gång…” vore svår, om inte ekonomiskt oförsvarbar, att trycka.
Det kluriga och unika med Schaibles genombrottsbok är det sätt på vilket ämne och form går hand i hand. Det första uppslaget visar stänk och tjocka penselstreck av orange lava bland mörka, vassa klippor: ”För miljarder år sen skapades världen”. På nästa uppslag tar tiden ett stort språng framåt och sidorna krymper en aning, dinosaurier rör sig över gröna kullar. Mindre och mindre blir boksidorna medan människosläktet utvecklas och uppför pyramider, landskapet förändras gradvis i ett alltmer närliggande förflutet:
”För en månad sen var det fortfarande höst.”
”Igår drog ett oväder förbi.”
”För en timme sen gick solen ner.”
Mina medläsare i lågstadieåldern protesterar i och för sig mot dessa påståenden, som har föga bäring den soliga sommarlovsdag då vi lånat hem boken från biblioteket. Men visst stiger spänningen i soffan, inför Schaibles syn- och kännbara inzoomning mot ett absolut nu.
”För en minut sen släcktes lampan”, står det på uppslaget före det minsta. Vi bläddrar, med huvudena tätt ihop för att inte missa någonting.
”Nu! Önska dig något!” står det och en stjärna faller över mittuppslaget som är i ungefär samma storlek som en Pixibok.
”Fast nuet är mindre än sådär.” fastslår nioåringen som vet ett och annat om tid. Vi måttar mellan tumme och pekfinger, mindre om mindre tills de förs samman helt. Vi lägger märke till att våra förenade fingertoppar bildar cirklar, luppar som vi betraktar vardagsrummet igenom. Vår katt sträcker ut sig på den soliga parketten. Där är nuet. Vi är överens om att det mycket riktigt är mindre än dinosaurietiden.
Resten av boken, utzoomningen mot framtiden, är inte som man kunde befara en mörk och moraltung historia. Istället formulerar Johanna Schaible frågor till läsaren: När stiger du upp imorgon bitti? Hur vill du fira din födelsedag nästa år?
En uppmärksam mätare noterar att framtidssidorna täcker en mindre tidsrymd än historiesidorna. Framtiden i ”Det var en gång och blir så mycket mer” sträcker sig inte längre än till gränserna för läsarens livslängd och föreställningsförmåga.
Det är ändå ett skapligt omfång, för två lågstadiebarn, deras mamma och katten som drömmer i solen.