Jo, inför det urbana ska vi alla bekymra oss, starta poddar eller svära trohet, men vad är det som är så imponerande?
jag är ju uppvuxen bland trehundra själar i den lantliga avskildhetens by, i Norrlandsfrågan dessutom, den som fortfarande föder åtminstone enstaka skribenter och kortare teveserier, men där långt i norr kan jag räkna upp och redovisa vad vi hade;
tre frisörer, varav en var slaktare, den andre snickare och den tredje industriarbetare, och hans hustru var skygg mot folk och skymtades i dörrspringan till köket, dock hade han en oemotståndlig tändstickstavla däruppe på vind där vi klipptes, snickaren luggades mest, tog väl handlaget från sin plan- och rikthyvel, absolut sevärd, slaktaren var också byns tjurhållare och hade en liten apa i en bur i köket, hon luktade apa, garanterat en konkurrensfördel,
ja, vad skulle vi bevisa,
den urbana normen, nej på den markören vill jag inte lukta, största bönhuset hemmavid hade en organist som kunde ha kommit från Thomaskyrkan i Leipzig om han inte haft så hemskt humör, men spela kunde han, preludier från himlen, de höjderna var inte för byns predikant, en vilsen gotlänning vars diftonger var intressantare än hans teologi, den allra siste som upprätthöll trons ämbete i EFS,
och vad allt av andra begåvningar? – det mekaniska geniet var för jämnan asberusad, det var ingen ovanlig egenskap i byn, men motorer förstod han, när han inte klådde hustrun eller själv blev klådd så blodet skvätte, av grannar eller släkt som som kunde anföra vägande skäl mot detta att slå fruntimmer, fast argumentet (det pugilistiska) hade klen effekt,
nej ingen verksam konstnär, måleriets gestaltande art kom aldrig över rödfärgskokningen, en gång hade vi dock riksdagsman, tveksamt underhållningsvärde, blå, men uthållig, han brukade högerargumenten långt efter utgångsdatum och syntes servilt hukande framför prinsen vid Bergnäsbrons invigning,
en och annan kunde dock dikta metrisk vers vid den öppna graven och bageri fanns ju, café tillika i ett bortglömt gästgiveri, färskt bröd, nej knappast surdeg, men runda saffransbullar överströdda med socker, varje morgon i doftande papperspåsar, han bagaren förvandlade på okänt sätt bageriet till möbelaffär, hyggligt framgångsrik,
tre livsmedelsbutiker smälte samman till en och så den lilla manufakturaffären i gamla mejeriets lokaler, nyss såg jag att expediten gått ur tiden, mätt av år,
vad mer? – skola förstås, smedja, tre bönhus och ett avtynande IOGT-bibliotek, modisten tror jag bestämt hade dött, liksom manskören, lantmannaföreningen och nykterhetslogen Folkets väl, alla döda liksom skyttepaviljongen Knalltorp, det kan väl räcka så länge,
hur var det nu med den urbana normen, skulle vi ha något att lära av den?