Jag står på en plats. Jag tänker. Egentligen inte mer komplicerat än så. Men som vanligt när en kurator utmanar invanda tankesätt väcks nya idéer och inte minst visioner.
Årets upplaga av Arkitekturbiennalen i Venedig låter betraktaren följa med på en visionär resa där våra invanda samhällsstrukturer ifrågasätts, men ger också nya idéer om hur vi kan bygga samhällen som motverkar både ekonomiska och politiska ojämlikheter oberoende var du är född och vilken art du tillhör. För utställningen betonar art, inte ras, vilket är en stor skillnad i denna mångfacetterade utställning som bjuder på frågeställningar och till viss del lösningar på hur vi kan bygga hållbara politiska, ekonomiska, mångkulturella och sociala bostadsområden. Helt enkelt hur vi generöst kan leva tillsammans. Det handlar om allt från människor som tillsammans skapar egna samhällen utifrån en vision om allas lika värde till hur man skulle kunna utveckla ett samhällsbygge att även inkludera växter djur och artificiell intelligens.
Det är fascinerande och inte minst tankeväckande, speciellt i en samtid där klimathotet knackar på dörren samtidigt som den teknologiska utvecklingen går som tåget. Alla kommer vi att på ett eller annat sätt att beröras av artificiell intelligens, oberoende vilken plats vi befinner oss på, i större och mindre utsträckning.
Uppvuxen i Norrbotten där hyfsat ren luft, skog, flora och fauna varit självklarheter blir givet vissa framtidsvisioner närmast science fiction. Men vad händer när avstånd, marker och tillgänglighet inte längre är självklarheter. När syre och dricksvatten får människor, djur och växter på flykt? Hur ska vi då leva tillsammans?
Kanske i träd, eller för den skull bostäder där vi delar många gemensamhetsutrymmen och den egna sfären är en sängkammare. Kanske ett rum med utsikt mot en hållbar odling där vi gemensamt tar hand om planteringar, djur, växter och alla de stadium som människan går igenom – från nyfödd till äldre och allt däremellan. Det handlar om lika utbildning, lika sjukvård, lika service och inte minst lika människovärde. Utopiskt? Kanske, men väl värt att fundera över.