När övergår inspirationen i plagiat eller härmning? Vad är original och vad är kopia? Skulle det bli bättre om man skapade helt utan förebilder? Är det ens möjligt att vara unik som konstnär eller fotograf? Går det överhuvudtaget att låta bli att jämföra sig med andra?
Jag vill ju gärna tro att i mitt huvud sitter ett unikt ögonpar med vars hjälp jag kan skapa personliga fotografier som är lätt att identifiera som just mina egna.
När jag jobbade åt Norrbotten Kuriren på 80-talet gjorde jag och en skribent ett reportage om isbrytaren Frej. Vi följde med den under ett helt dygn. Ett reportage som redaktionsledningen skämtsamt påstod blev det dyraste reportaget dittills i tidningens historia. Men alla blev nöjda med slutresultatet som fick fem sidor samt omslag i den fantastiskt fina helgbilagan Plus. Salig i åminnelse.
Jag tittade på mina bilder och var nöjd med det jag såg. Men vad såg jag? En bild kändes som en Cartier-Bresson, jag hade fångat det avgörande ögonblicket. Ett fotografi skulle kunna ha varit taget av Josef Koudelkas vidvinkelobjektiv med mycket närhet och känsla. En tredje kändes som en Sune Jonsson med en tydlig komposition och mycket miljö.
Ingen bild som jag var nöjd med bar mitt signum däremot någon superkänd fotografs. Jag var ny i branschen och trevade mig fram bland alla mäktiga förebilder och jämförde mig mer med andra då än vad jag gör nu. Men jag låter mig fortfarande inspireras av andra fotografer och konstnärer.
Jag vill verkligen uppmana alla som fotograferar att titta på andra fotografers bilder. De gamla klassikerna har mycket att lära oss. Men det är ingen idé att medvetet försöka efterapa en annan fotografs stil. Det kan inte bli annat än krystat och opersonligt. Trots att mitt fotografliv nu spänner över 40 år så liknar mina bilder många andras bilder. Någon totalt unik stil har jag inte lyckats forma. Men det är ingenting jag skäms över. För det blir ändå så att man endast kan ta de bilder man ser. Ställ några fotografer sida vid sida och jag kan garantera att trots samma fotograferingsvinkel och samma motiv kommer bilderna att bli olika.
Jag brukar jämföra fotografi med jazz så därför vill jag citera manifestet för Moserobie som är ett svenskt bolag som ger ut jazzmusik: ” Our main purpose is neither innovation nor tradition, but simply personal expression”.
Det är tänkvärt och bra och avdramatiserar skapandeprocessen.