”I don’t like mondays. This livens up the day.” sa den 16-åriga Brenda Ann Spencer den 29 januari 1979, som svar på varför hon begått en dödlig skolskjutning i hemstaden San Diego, USA. Mindre än en månad senare blev uttalandet bevingat genom popdängan I Don’t Like Mondays av musikgruppen The Boomtown Rats, vars låtskrivare och frontfigur Bob Geldof några år senare skulle bli legendarisk som initiativtagare till de enorma Live Aid-konserter som anordnades för att samla in pengar till svältkatastrofen i Etiopien.
Om hitlåten I Don’t Like Mondays har Geldof sagt: ”Det var en fulländat meningslös gärning och ett fulländat meningslöst motiv. Så kanske skrev jag den fulländat meningslösa låten för att illustrera det. Det var inte ett försök att exploatera en tragedi.”
Sannolikt skulle Geldofs flyhänta mytologisering av en mördare ha landat i mindre god jord idag, i en samtid som ställer allt hårdare krav på moral och medvetenhet i populärkulturen, på dess utövare och konsumenter tillika. Samtidigt finns en tidlös dragningskraft just i sångens blandning av aningslös banalitet och avgrundsmörker: ”And he can see no reasons / ’Cause there are no reasons / What reason do you need to die?”
Det är kraftfulla rader, särskilt i jämförelse med många andra av musikhistoriens måndagsskeptiska låtar. Ta till exempel Monday Monday, en hit av The Mamas and the Papas som bandmedlemmarna själva ska ha hatat:
“Every other day of the week is fine / But whenever Monday comes / You can find me crying all of the time.” Än värre ställt är det med nödrimmen i The Bangles Manic Monday från 1986:
“It’s just another manic Monday / I wish it was Sunday / ‘Cause that’s my fun day / My I don’t have to run day”…
I början av augusti i år utkom Clara Clementine Eliassons debutroman Mot San Francisco, som i likhet med Bob Geldof har inspirerats av Brenda Ann Spencer och hennes dåd. Mer än 40 år efter skjutningen finns nog fler som är redo att betrakta händelsen som kreativt allmängods, ett material att bruka och modellera efter eget konstnärligt tycke. Precis som de brutala Mansonmorden den 9 augusti 1969, som under de senaste åren har sporrat så väl författaren Emma Cline som regissören Quentin Tarantino till hyllade personliga tolkningar.
Det är så med gråa måndagar. När tillräckligt många passerat, kan de förädla vad som helst till sagor, sånger och guld.