Demokratins, rösträttens, rättvisans och jämlikhetens vind. Rösträtten utgick ju från inkomst eller förmögenhet, ett bolag kunde ha flera hundra röster, den fattige inga alls. När stora grupper, som kvinnor och arbetare saknar rätten blir kravet på lika rösträtt själva kärnfrågan för demokratin.
Vilka var motståndarna då? Svaret är enkelt: det gamla samhällets konservatism och konservativa. Riksdagens första kammare avslog rutinmässigt förslagen om kvinnlig rösträtt, det moderata partiet var öppet fientligt till demokratin, skrev valmanifest som med kraft motsatte sig allmän rösträtt. Samtidigt svepte revolutioner och revolutionära stämningar över Europa. Rädslan för en rysk utveckling eller – ännu värre – en tysk revolution bröt ner det sista motståndet. Och motkraften, särskilt bland kvinnor, förebådade framtiden. Det var oroliga tider, under 1900-talets tjugo första år hade Sverige tolv olika regeringar. 1905 upplöstes unionen med Norge, 1909 bröt storstrejken ut, 1914 genomfördes bondetåget, denna folkromantiska statskupp som fick den lagliga regeringen avsatt. Och så första världskriget. När det var över hade fyra kejsardömen fallit.
Rösträttsvinden blåste för kvinnorna, ändå är den på många sätt osynliggjord. Den fördes främst genom organisationen med krånglig förkortning, LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. LPKR växte fram med början 1902 och på klassiskt folkrörelsemanér.
Rösträttskampen hade sin egen meny. Rätten för kvinnor att rösta i alla öppna val - mest självklar. Men att själv bli valbar, alltså att kvinnor kunde äga representativitet i politiska församlingar var lika viktigt. Och så det tredje - myndighet, kvinnans lagstadgade oberoende av maken. Vad det sistnämnda kunde betyda förstår man om man läser ett regeringsförslag från 1902 som förordade att gifta män eller män över fyrtio år skulle få två röster i val, en för sig själv och den andra för hustrun.
Kvinnor i 1900-talets början var redan partipolitiskt organiserade och för att undvika en förödande splittring längs partigränser ville man hålla rösträttskampen partineutralt, samlad runt de tre grundfrågorna. Det var nog klokt. Det fanns ju komplikationer. Skulle man kämpa för samma slags begränsade rösträtt som män redan hade, eller skulle man kämpa för allmän rösträtt, alltså även för arbetarklassens kvinnor? Skulle man bilda organisation tillsammans med män eller som en ren kvinnoförening?
Trots motsättningar både med högern och vänster och mellan klasserna höll LKPR samman. Och i september 1921 kunde kvinnor i Sverige, sista av alla i Norden, lägga sina röster i ett riksdagsval. Därav denna historielektion. 1921 tål att minnas.