Ska jag söka in till hemvärnet eller läsa poesi

Det är krig borta i Ukraina, och ändå jag läser diktsamlingar.

Krönikören Jan-Olov Nyström funderar över om han ska med i hemvärnet eller fortsätta läsa poesi.

Krönikören Jan-Olov Nyström funderar över om han ska med i hemvärnet eller fortsätta läsa poesi.

Foto: Pressbild

Krönika2022-03-22 14:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dessutom läser jag om den fantastiske Andreas Lundberg som får Aftonbladets litteraturpris för sin bok ”Gerontion”, en skildring där ett demensboende blev platsen för filosofi, poesi och dödsbetraktelse. Bland det vackraste under 2021, mitt i pandemins dödsrubriker. 

Dikter alltså, av Carolina Torell och den enastående Jenny Tunedal, jag läser och samvetet frågar om det är en vettig prioritering, borde jag inte lägga in en ansökan till Hemvärnet istället? Eller skriva demagogiska skrikinsändare om omedelbar Natoanslutning? Men just för att jag läser tänker jag att svensk upprustning och kraftigt vapenstöd till Ukraina är rimlig politik. Krig är alltid abnormt, men att inte försvara sig är än mer abnormt. Eftersom jag påstår att det liv som även framställer tunna dikthäften är mer värt att leva än det som ger sitt stöd till en tjuvaktig diktator i Kreml. Därför upprustning.

Jag vill fortsätta att öppna dessa kortradiga böcker med sitt underliga tilltal som först med viss ansträngning lämnar över sitt innehåll. Det är mitt normala, sedan lång tid och därför är det onormala ibland ofrånkomligt. Som upprustning.

De två namnen då? Jo, Tunedals röst är en av de starkaste, hennes ”Dröm, baby dröm” (W&W) är tempo och koncentration, den har en hetta som gör att språket blir som fysikens plasma, ett nytt tillstånd. Kraftspolen är en sorg som inte låter sig lindras, kanske den som rann upp i samlingen ”Rosor skador” för fem år sedan, om en mor som dör. Det är ett språk som likställer sig med de blixtsnabba associationerna, med alla intrycken, med det jag tänker och samtidigt med det jag hör och är. Det är fullt läsbart men vådligt som en berg-och-dalbana. 

Därför poesin, därför också Carolina Thorells ljusa och oerhört vackra bok ”I varje grässtrå såg jag en eld” (Bonniers). Grafiskt underskön, omslaget bland det elegantaste på årtionden, och innehållets höga estetik får mig att tänka på Martinson, en vindil mellan grässtrået och det stora tänkandet.

Så ser privilegiet ut. Just nu försvarat av människor som inte alls eftersträvat rollen av sköld för mina läsvanor. Men utsett därtill av historiens obegripliga demonregissör.