Dessutom var soporna överfulla, det är de förresten jämt. Ingen vattnar blommorna heller, så det ligger torkade blomblad på fönsterbrädorna. När jag öppnade micron för att värma min medhavda lunch möttes jag av en skyddskåpa full av fasttorkade matrester.
Det fick mig att minnas en krönika av Elisabeth Rosenbrand i just den här tidningen den 28 oktober förra året. Hon berättade om det tysta krig som pågick på hennes arbetsplats gällande osanitära microvågsugnar och toaletter. Hon beskrev det som ett könskrig, kvinnor vs män. Ja disktrasan och toaborsten var förstås bara symboler för den större bilden. Samhällsordningen.
Problemet med mitt kontorskök är att där inte finns några män. Jag antar att männen på vårt våningsplan intar lunch på restaurang, eller så går de på diet och äter kvarg vid skrivbordet. Inte vet jag. Det enda jag vet är att vi inte kan skylla på dem. Snuskeriet sköts till fullo av ett gäng kvinnor.
När jag står och väntar på microplinget minns jag plötsligt ett samtal jag överhörde på Röda korsets butik i Överkalix i vintras, i fikahörnan där man kan ta en kopp kaffe och umgås. Medan jag bläddrade bland plaggen lyssnade jag till några som pratade om städning. Det diskuterades engagerat om damm. De förundrades över varifrån dammet kom, för det var ju så mycket! De frågade varandra hur ofta de städade och vilka metoder de använde. Torrtorka eller våttorka. Dammvippa eller trasa.
Ja, om du väntat på poängen så kommer den här. Detta städengagerade gäng var äldre glesbygdsgubbar. Ni vet sådana som i den så kallade norrlandslitteraturen beskriv som fåordiga, tafatta och halvsmutsiga. Och så sitter de där och är bekymrade över hur de bäst ska hålla efter sina vardagsrumsbord.
Hur ska då det här tolkas? Är det Elisabeth som har otur med sina män, eller jag som har otur med mina kvinnor? Eller är det så att de filterbubblor vi beskyller sociala media för existerar även i det verkliga livet. Vi finner bevis för det vi vill bevisa. Min allra närmaste kontorsgranne är en byggfirma, och för att påpeka det uppenbara så drivs den av män. Vi delar toalett, och jag har inget alls att klaga på.
Kanske är det åldern. En generationsfråga. Unga kvinnor som vägrar torka ur micron efter andra, och för att vara på den säkra sidan inte heller efter sig själva. Ja, det är ju också en sorts feminism.