Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev - och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.
Marguerite Duras ur Att skriva
Jag har jobbat som frilansfotograf i över 40 år. Både med uppdrag för försörjning och med egna projekt av ren lust. Jag har spenderat otaliga timmar, först framför skrivmaskinen och senare framför datorn och författat projektbeskrivningar för att försöka sätta ord på mina fotografiska idéer. För det är ju så man ska göra. Många av dessa idéer och mödosamt skrivna projektbeskrivningar ledde aldrig fram till något konkret. De som gick vidare blev sedan underlag för att söka medel för projektets genomförande.
Då fick man börja gira runt alla blindskär i form av de för projektskrivandets samtida, gällande inriktningar mot det politiskt korrekta. Ibland var det Barentsregionen som gällde eller barn och unga, minoriteter, mångfald, miljö eller vad annat som låg i tiden. Utan att bli lögnaktig gällde det då att smyganpassa sitt projekt till de rådande normerna och detta ska naturligtvis göras i välformulerad text. För oss bildmänniskor duger det aldrig att visa upp bilder med en vision om ett slutresultat. Att i ord redovisa vad man vill är det enda som räknas även om det handlar om bilder. Min känsla blir att man desarmerar det oväntade och krymper sina möjligheter om man i ord formulerar sig alltför tydligt och tidigt.
I mycket av den så kallade samtidskonsten upplever jag att gestaltningen kommer i andra hand och det textbaserade narrativet är det primära. Kan det vara så att denna konstnärliga inriktning har drivits fram av det som jag beskrivit ovan? Har kulturbyråkrater och regelverk på olika nivåer frammanat en helt ny konstgenre? I så fall blir tanken på Armlängds avstånd satt ur spel.
Med detta sagt, låt mig göra reklam för Verk Tidskrift, verktidskrift.se, en digital och gratis tidskrift om nordisk kamerabaserad konst.
I nummer 3 - 2021, finns en artikel som heter, Låt flödet komma först. Linda Bergman som författat den konstaterar att i linsbaserad konst kommer ofta tanken först för att sedan illustreras. Hon menar att flödet borde kunna få komma först och därefter reflektionen. Slutsatsen blir att text är viktigare än bild. Bergman utvecklar detta till ett läsvärt resonemang.
Min sammanfattning blir: Att fotografera är att upptäcka – att ha förutfattade meningar gör dig blind – då riskerar du att missa det viktiga.