Den här tiden på året gör vi gemensam sak med Svenska PEN och skickar nyårshälsningar till fängslade författare och journalister världen över. Både Författarförbundet och PEN har yttrandefrihet som grundpelare, och flertalet av dessa skribenter är frihetsberövade just för att de skrivit obekväma saker, varit till allmänt besvär i någon sträng regim och brutit mot olika former av censur. Medlemsutskicket lyder: ”Medtag egna vykort med ’neutrala motiv’, inga religiösa- eller julmotiv av hänsyn till olika kulturer och religioner.”
Vi ska alltså bekämpa censur med självcensur. Vadan denna ängslan? Varför tror vi att människor i andra delar av världen skulle vara så mycket mer känsliga och trångsynta än oss själva, för inte skulle väl vi svenska författare bli förolämpade av att få ett vykort från en kollega med Buddha, Ganescha, Fatimas hand, en schaman eller ens Putin som motiv. Varför tror vi att våra kollegor inte skulle kunna se bortom en julgran eller Jesusbarnet och se den solidariska handlingen bakom?
Istället för att uppmana till kulturneutralitet kunde vykorten bli en symbol för den mångfald som både Författarförbundet och PEN står upp för. Om ett harmlöst nyårskort publicister emellan uppfattas som politisk och religiös mission, då kan vi lika gärna lägga ner våra pennor, för då har vi redan byggt vårt eget fängelse.
I samma ängsliga anda hamnade Nobelmiddagens efterrätt på löpsedlarna, eftersom gelatin blivit sprängstoff. Beslutet om gelatinförbud fick den ansvariga kockens stressnivåer att rusa i höjden eftersom 99 procent av alla hans recept för desserter som kan tillagas till 1 300 gäster innehåller gelatin. Men slutsatsen var ändå att menyn skulle anpassas: ”Det är många som inte kan äta gelatin, både vegetarianer och andra av religiösa skäl.” Citatet är ordagrant, men inkorrekt, eftersom faktum är att de inte vill äta gelatin. Själv vill jag inte dricka alkohol, av samma anledning som andra avstår vissa livsmedel, av övertygelse. Ändå händer det att jag serveras alkohol, och om jag av någon anledning blev bjuden på Nobelfest skulle jag givetvis acceptera att efterrätten innehöll några droppar rom eller cointreau. För sådan är tillvaron. Ibland i min smak, ibland inte. Jag har sett nyktra alkoholister skåla i vodka, sätta glaset till munnen och låtsasdricka. Av hänsyn till värdskap och kultur. Det finns många sätt för Nobelgäster att själva hantera sina matpreferenser; såsom att avstå från att äta eller peta i sig några tuggor om matmoralen tillåter. Som människor gjort i alla tider som gäster vid annans bord. Hänsyn är en sak, ängslighet och krumbukter en annan.