Så har vi fått våra omdebatterade läslistor. Hittills har jag gjort vad jag kunnat för att undvika att ta del av dem, men i längden kan det nog tyvärr vara svårt att inte snappa upp ett och annat. Mio min Mio är tydligen med liksom Boyes Kallocain. Jag har inga åsikter om någon av dem, annat än att jag nyligen gjorde en lärarhandledning på förlagets uppdrag till flera Astrid Lindgren-böcker, och vid omläsningen kunde jag konstatera att både språk och innehåll är långt mer avancerat än de böcker vi idag skriver för målgruppen.
Boklistorna har tagits fram av Skolverket och Kulturrådet med hjälp av en fristående referensgrupp av litterära och pedagogiska experter. Själv är jag rädd att dessa läsrekommendationer är ytterligare en spik i barnlitteraturkistan, vid sidan av Inläsningstjänsts läslustdödande Polylino och Polyglutt. Att jag inte vågar titta på läslistorna beror på vad som brukar falla i god jord bland dessa ”litterära och pedagogiska experter”. Jag värnar helt enkelt min sinnesro. Många nya barn- och ungdomsböcker verkar inte tillkomma genom en önskan att berätta historier, utan som alibin för fostran. De är inte levande historier utan genomskinligt gestaltade tematiseringar. Alla böcker handlar förstås om något, men alltför ofta står författarens ärende i vägen för upplevelsen. Karaktärerna blir aldrig människor utan en sorts skyltdockor med uppsåt. Som om litteratur förväxlas med matematik där målet är det enda rätta svaret.
Nyligen stiftade jag bekantskap med en bok som jag skulle utforma pedagogiskt material till. Jag hoppades att förlaget gett ut den på grund av författaren position. Men sedan såg jag att den fått högsta betyg av Bibliotekstjänst som har makt att avgöra dess spridning bland landets bibliotek. ”En viktig bok” och ”ett viktigt ämne”. I mina ögon är det en uppfostringsmanual. Förutsägbar. Endimensionell. Ett ideologiskt manifest av karikatyrer och klichéer. Problemet är förstås inte att den sortens litteratur finns, utan det sorgliga är att den bedöms som den bästa. Jag tänker att den här författaren borde ha wallraffat på ett lågstadium för att få ett djupare barnperspektiv. Då hade hen kunnat observera att den förtryckande makten inte per automatik ska vara ljushyad med fransig jeansväst. Den pliktskyldigt inskrivna mörkhyade representationen hade inte behövt bli en beige bifigur utan hade kunnat hamna i fokus som företrädare för lågstadiets patriarkat – en uppkäftighet mot tillrättalagda narrativ.